När Elin och jag var i tonåren hade vi en nästintill identisk syn på oss själva och omvärlden. Vi visste ganska många saker som våra lyckligt ovetande klasskamrater inte hade någon aning om. Som att vi tillhörde en skara av några få utvalda med en särskilt viktig uppgift här i världen.
Att vi ägde kunskap om Sanningen med stort S. Att våra ledare visste bättre vad som verkligen var rätt och fel än de som stiftat samhällets lagar. Och att om vi tjänstgjorde väl, skulle vår belöning bli stor.
Vi kunde känna igen våra egna på långt avstånd. Om någon skulle låtsas tillhöra våra egna skulle vi snabbt avslöja dem som falska på grund av deras språkbruk. De andra människorna i världen var lurade. De visste oftast inte om det själva och därför var det viktigt att vi lydde, föregick med gott exempel och vågade stå upp för Sanningen, oavsett om vi blev hånade eller till och med förföljda. Världen styrdes av onda krafter som konspirerade för att folk inte skulle få veta hur det faktiskt låg till.
Men ibland – även om det hände ganska sällan – kom även vetenskapen fram till något som vi kunde använda för att styrka våra teser. I allt övrigt förkastade vi traditionell forskning eftersom inte heller den gick att lita på, men när de här undantagen skedde gladdes vi åt att en liten del av Sanningen hade lyckats sippra fram även till vanligt folk. Sedan citerade vi den forskaren om och om igen.
Skulle någon av våra egna kommit med kritik, förstod den personen snabbt att det inte var acceptabelt. En blick, ett förmanande ord från någon i ledningen eller, i allvarligare fall, total utfrysning från gruppen. Vår uppgift var att lyda och vara lojala.
När vi gick gatan fram på våra respektive orter såg folk ändå helt olika på oss. Vårt budskap var egentligen detsamma: “Ni är lurade och fördömda, vi vet sanningen och framtiden tillhör oss.” Men medan folk mest skakade på huvudet eller kom med ett artigt “nej tack” då jag försökte presentera budskapet, möttes Elin snarare av arga blickar eller till och med rädsla och fasa.
Det var för att vi hade förpackat det helt olika. I min utvalda grupp gick vi oftast två och två, hade kjolar som gick minst ned till vaderna och talade med vänlig röst till dem vi mötte då vi räckte fram våra tidskrifter Vakttornet och Vakna. Elin gick i en stor klunga av likasinnade, klädd i kängor med stålhätta och skanderade ut sitt budskap med hög röst.
Jag var med i en religiös sekt som tror att de kommer att vara de enda överlevande på jorden. Elin var med i en nazistisk organisation tror att de kommer att de vara de enda överlevande på jorden. Vi – på grund av att vi tillhörde den enda rätta religiösa gruppen. De – på grund av att de tillhörde den enda rätta rasen.
Bara bland våra egna fanns äkta kärlek och lojalitet. Riktigt systerskap och broderskap. Och i våra båda respektive grupper byggde den kärleken allra mest på vårt förakt för alla och allt som var ont och fel i den här världen.
Nu förknippar man förvisso nazistiska organisationer med våld på ett sätt som man inte kan säga om Jehovas vittnen, som jag var med i. Men strukturerna är förbluffande lika. Lydnadsreflexen hos anhängarna är densamma. Det finns ett flertal exempel på när det gått illa i religiösa fundamentalistiska grupper också. Jonestown, Aum Shinrikyo, Heavens Gate, Knutby. Men när vi talar om sekterna tillskrivs våldet nästan alltid en eller ett par sjuka individer.
Istället borde vi tala om strukturerna som möjliggör att en eller några ledare kan få ett stort antal anhängare att orsaka sådan enorm skada både gentemot sig själva och andra. Begränsningen av information, förbudet mot kritik av den egna läran, egna straffskalor, tankekontroll och känslokontroll ned på detaljnivå i medlemmarnas privatliv. Avskärmningen från det omgivande samhället, föraktet mot en demokratisk värdegrund och de mänskliga rättigheterna.
Jehovas vittnen brukar inte våld gentemot sin omvärld. Däremot är de beredda att låta sitt barn dö på operationsbordet för att inte kompromissa med sin vägran att ta emot blod. De är beredda att förskjuta sitt eget barn eller sin bästa vän om hon inte längre kan eller vill dela deras övertygelse. Det är också våld, om än ett som inte alltid syns utanpå.
Vi vet att ett stort antal barn och unga i Sverige lever i sammanslutningar där det bara existerar en sanning. Där egna tankar och känslor inte är värda någonting i relation till gruppens gemensamma värderingar, där lojaliteten mot den egna gruppen är viktigare än allt annat. Alla dessa, oavsett vilken grupp de tillhör, har en sak gemensamt: de är programmerade till att lyda.
Tankar efter nätverksträff mellan avhoppade medlemmar från högerextrema rörelser och avhoppare från religiösa sekter, Stockholm 2009; Sammanfattat av Noomi Lappalainen
Från vänster: Elin, Reidun, Alexia, Noomi, Robert