Det kan vara till hjälp att känna till de normala reaktionerna inför olika psykiska påfrestningar och vilka förhållningssätt som gagnar eller hindrar någon från att ta sig igenom en psykisk påfrestning.
Ett psykiskt kristillstånd kan någon sägas befinna sig i när denne råkat in i en livssituation där ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionsmönster inte är tillräckliga för att kunna klara av situationen. Till exempel att bli utesluten ur en sekt, eller att själv lämna en sluten sekt. Vissa reaktionsmönster är gemensamma för många människor i en krisreaktion. Det är vissa skeenden, stadier och problemlösningar som måste bearbetas. En krisreaktion är inte ett sjukligt tillstånd. Det är det arbete som krävs för att den drabbade ska kunna ta till sig, bearbeta och införliva det som hänt. Ett arbete som krävs för att kunna gå vidare med det som inträffat. Krisbearbetningen består av fyra faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.
Krisbearbetningen hjälper den drabbade att
• Frigöra sig från det som varit och från det, eller de personer, som förlorats.
• Anpassa sig till en ny situation, livsstil eller förhållande som krisen inneburit för den drabbade. Föräldrar, släktingar eller vänner som är kvar i sekten kanske inte längre får ha någon kontakt med den som lämnar rörelsen.
• Etablera nya relationer, både till sig själv och till andra. • Göra den nya tillvaron meningsfull.
• Skaffa sig en ny egen mening med livet, besvara frågor som “vad ska jag tro på?” och “vad vill jag med mitt liv?”
Ångesten och den psykiska smärta den drabbade upplever är själva drivkraften. Den kan liknas vid en psykisk drivmotor som tvingar honom eller henne framåt och bearbetar det som skett. Det kanske inte känns så i stunden för den drabbade, men det innebär att ångesten och smärtan i första hand är en positiv kraft, som inte till varje pris behöver dämpas eller tas bort. Bara om ångesten hotar att ta överhand kan den behövas dämpas, exempelvis med hjälp av en professionell hjälpare. Det finns inga genvägar som kan ta bort den själsliga smärtan och samtidigt föra individen framåt i sin krisbearbetning, det är stundom ett hårt arbete. I den okomplicerade traumatiska krisen brukar läkningsförloppet ske naturligt.
Chockfasen (kan vara i några timmar eller under någon dag)
Den inledande reaktionen kallas chockfasen. Denna första omedelbara reaktion innebär att den drabbade med all kraft försöker hålla det som hänt ifrån sig. För att skydda sig känslomässigt sker en blockering som gör att personen inte kan ta emot intryck utifrån. En del kan reagera med gråt och skrik, kanske skratta hysteriskt och andra reagerar med fysiska symtom som hjärtklappning, yrsel eller illamående. Den krisdrabbade kan nu behöva omvårdnad och beskydd, beroende på vilka symtom som uppvisats. Lämna inte någon i chockfasen ensam, möjligheten att kunna ta in information är starkt begränsad. I detta skeende är det ännu för tidigt att prata om det som hänt.
Reaktionsfasen (kan vara i några veckor upp till flera månader)
Smärtan som händelsen förorsakat bryter nu fram med full kraft. Det går inte längre att hålla det inträffade ifrån sig. Den drabbade börjar förstå och inse det inträffade. Denna tid är också mer ångestladdad än tidigare faser. Att förstå och acceptera det som hänt innebär att man tvingas konfronteras med hela den psykiska smärtan. Den drabbade börjar förstå konsekvenserna av det som skett. Att ta till sig det som hänt kan kännas mycket tungt. Det är ett arbete som går framåt i en pendlande rörelse: mellan att förneka det som hänt och att ta in det.
Ena stunden kan den drabbade vara glad, se framåt med hoppfullhet, för att i nästa stund falla ner i en avgrund av ångest, hopplöshet eller ilska. Fysiskt denna period, kan man reagera med kroppsliga reaktioner, som att känna ett behov av att fly med hjälp av alkohol eller lungnande mediciner. Men sakta, undan för undan, sker en bearbetning. Smärtan kan hållas undan längre och tillförsikten blir allt mer framträdande.
Bearbetningsfasen (kan vara i ett halvår upp till ett år)
Nu börjar den drabbade kunna lämna det akuta skeendet av krisen bakom sig. Från att tidigare ha varit intensivt sysselsatt med det inträffade och det förgångna övergår den drabbade sakta till att kunna ägna sig åt nuet och framtiden. De starka försvarsreaktionerna, som till exempel idealsering och beroendeprojiceringen på andra människor, överges. Den drabbade slutar skuldlägga sig själv eller andra, och börjar se mer nyanserat på situationen.
För att krisen ska innebära att en människas liv berikas, krävs det att man överger verklighetsförvanskningarna och accepterar en sann bild av det som hänt, hur smärtsamt det än har varit. Då har erfarenheten gett en ny styrka och livskraft som gör att personen lever ett rikare eller mer intensivt liv i framtiden. Glädjen, respekten och ödmjukheten inför livet har fördjupats.
Nyorienteringsfasen (varar livet ut)
När någon tagit sig igenom och bearbetat krisens alla stadier och faser, kan denne gå vidare med det som skett. Minnet av upplevelsen kan vara borta, eller åtminstone vara under kontroll. En del saker kan aldrig glömmas men det går att försonas med det som skett. Den drabbade orienterar sig mot nya mål, värden och erfarenheter utan att förkasta det inträffade. Intresset för livet är åter riktat framåt.
Om någon misslyckas med att arbeta sig igenom krisen innebär det en begränsning, en inskränkning i livet. Denne kanske aldrig mer vågar vara nära eller helt lita på någon, personen kan bli bitter eller bära på ett ständigt hat mot någon eller något. Då har krisen begränsat individens sociala funktionsnivå. Tillfredställelsen i livet går förlorad och kan bytas mot isolering och bitterhet.
Emotionell första hjälp
Den norske psykiatern Arne Sund har beskrivit den hjälp och det stöd den krisdrabbade behöver i boken Den psykiatriska vårdprocessen, skriven av Inga-Lill Hallberg. Stödet innebär exempelvis hjälp för den drabbade att tillåta sig själv, och tillåtas av omgivningen, att uttrycka de känslor händelsen väcker. Följande kan vara till stöd för den som hjälper en person som är i, eller befinner sig i en krissituation:
• Acceptera och ha full respekt för den krisdrabbades känslor. Förringa, förebrå eller förlöjliga aldrig någons känslor. Undvik att försöka beskriva känslor för den andre utifrån dina egna upplevelser. Den krisdrabbade ska ha full oinskränkt rätt till att känna det hon eller han faktiskt känner, rätt till alla sina känslor. Fråga eller be om förtydligande när du inte förstår eller om du tror att viktiga känslor inte kommit till uttryck. Den krisdrabbades situation är otröstlig. Situationen kan inte ändras genom goda råd eller tröst. Trösten kan istället vara som ett lock.
• Acceptera fysiska symtom, de kan vara ett utslag av sorgen (psykosomatiska symtom). Dessa ska inte bortförklaras eller förringas, men får inte heller bli centrala eller hamna i allt för stort fokus. Försök att se vad som uttrycks genom symtomen, vad de egentligen vill säga. Undvik tillrop som ”det är bara inbillning”, ”det är bara psykiskt” eller ”ta dig samman”. Naturligtvis ska man inte bortse från att det kan röra sig om fysiska sjukdomar.
Att värdera en persons resurser och möjligheter
En person med god tillgång till sina känslor och en förmåga att reagera känslomässigt är i ett bättre läge än den som har svårt att visa, eller reagera med, känslor. Någon annan kanske är bättre lämpad än man själv att ge det stöd som behövs. Det kan vara en kurator eller någon vårdpersonal.
Att känna och se sin egen begränsning som hjälpare
Att möta en människa i kris kan väcka egna obearbetade känslor från en egen kris. För den som vill hjälpa och för personen i kris är det viktigt att se realistiskt på sina möjligheter och begränsningar som hjälpare.
Så här skrev en kvinna ett år efter att hon lämnat den kristna organisationen Jehovas Vittnen: “Jag kommer aldrig att bli samma människa jag en gång var. Jag har smakat på sorgen, och ångesten var länge min skugga. Jag har varit på den mörka sidan men vänt åter till den ljusa. Men när jag inser att inget kan bli värre, då växer jag. Jag tror att jag har blivit klokare och mer öppen. Jag vill inte glömma – varken sorgen eller glädjen. Den dag jag inte längre kan känna, den dag det inte gör ont längre, då är jag död.”
Av: Susanne Rosenqvist 2008-10-27
Källor:
Den psykiatriska vårdprocessen av Inga-Lill Hallberg
Dynamisk psykiatri av Johan Cullberg