Om rädsla

Rädsla är ett tveeggat svärd. Rädsla kan skärpa våra sinnen men rädsla kan också stänga av prefrontalkortex och få oss att bete oss irrationellt. Rädsla har också den egenskapen att det är extremt smittsamt. Vi kan till och med rädslobetingas enbart  genom att se andra bli rädda för något. En hälsosam dos av rädsla kan öka dina prestationer upp till en viss gräns, men sedan kan din prestationsförmåga snabbt avta. Vid rädsla utsöndras noradrenalin som till en början bidrar till ökat fokus och ökad mental energi, men om stressen får fortgå och nivåerna passerar en viss gräns har noradrenalin motsatt verkan – det får prefrontalloberna att stängas av och arbetsminnets kapacitet att minska, vilket gör att allt som kräver planering och eftertanke blir mycket svårare att genomföra. Man kan också se olikheter i rädslosystemet, en del människor blir helt enkelt inte rädda

medan andra upplever rädsla mycket starkt. Det går att träna upp ett mer rationellt beteende i farosituationer, man kan förbereda sig och därmed minska riskerna för panik om det osannolika inträffar. Säkerhetsgenomgången inför flygresor är ett typexempel. Det finns forskning som visat att de som bemödar sig att läsa igenom säkerhetsinstruktionerna och sätta sig in i hur man ska bete sig har större chans att överleva en flygolycka.

Rädsla är individens försvar. I första försvarslinjen ligger startle-reflexen, som är en blixtsnabb reflex som triggas av enkla stimuli, som nämnts tidigare, och innebär att individen blinkar och rycker till. Några av dessa stimuli är plötsliga rörelser, plötsliga ljud, plötsliga förändringar i kontrast, föremål som plötsligt dyker upp och negativa ansiktsuttryck. Det finns individuella skillnader i reflexen, personer med diagnosen psykopati reagerar t.ex. knappt alls. Om personen redan är skrämd, reagerar den helt enkelt kraftigare än om den är i ett avslappnat och neutralt tillstånd. Man har också kunnat se ett samband mellan startle-reflexen och politiska åsikter. Människor med förhöjd startle-reflex var mer benägna att ge sitt bifall till uttalanden av typen mer pengar till militären och polisen samtidigt som de var negativa till samkönade äktenskap, aborter och invandring. Tanken är att lättskrämda och skrämda människor lättare omfamnar åsikter som värnar den befintliga sociala strukturen mot yttre och inre hot.

Filosofer har börjat prata om att vi lever i en rädslokultur och riskkultur. Medierna domineras av de faror som finns runtomkring oss. Nya farliga sjukdomar presenteras på löpsedlarna. Vanliga småkrämpor kan vara dödliga sjukdomar. Vi påminns ständigt om de faror som lurar runt hörnet. Ett exempel på en fara som kommit att dominera mediarapproteringen sedan början av 2000-talet är terrorism. Efter terrordåden mot tvillingtornen i New York den 11 september 2001 räcker det ofta med att bara nämna ordet terror för att få människor att börja agera irrationellt, och en mängd inskränkningar i människors frihet har gjorts på grund av rädsla för terrorism.

Terrorismen har också medfört att många människor i väst börjat bli rädda för människor från Mellanöstern. Det är självklart en irrationell rädsla, men man kan tyvärr inte reducera rädslan hos människor enbart genom att påpeka att den är irrationell. Människor som är rädda vill av naturliga skäl bli av med sin rädsla, därför är det också viktigt hur man agerar i ett samhälle när medborgare uppvisar tecken på rädsla. Om många medborgare i ett samhälle är rädda och inte känner att samhället tar deras rädsla på allvar, kommer de att söka sig till organisationer som gör det.

Det finns två fenomen förknippade med rädsla som man bör förstå om man ska handskas med den. Följande experiment belyser ett av dessa. I experimentet fick studenter på ett universitet läsa broschyrer om riskerna med stelkramp. I vissa broschyrer fanns detaljerade beskrivningar av hur illa det kan gå om man får stelkramp. I den grupp som fick läsa om alla de hemskheter som kan hända fick hälften också en detaljerad beskrivning av hur de skulle gå till väga för att få en stelkrampsspruta, medan den andra hälften inte fick några sådana instruktioner. Den sista kontrollgruppen fick inte läsa varningarna om stelkramp, utan bara en beskrivning av hur man skulle gå tillväga för att få en stelkrampsspruta.

Det var enbart gruppen som blev skrämd och som fick en handlingsplan för hur man kunde gå till väga för att ta en stelkrampsspruta som blev motiverad att ta sprutan. Varken rädsla i sig eller torr information räckte för att motivera, utan det var enbart kombinationen av rädsla och handlingsplan som påverkade beteendet.

Det andra fenomenet heter kognitiv dissonans. Tänk dig in i en situation där du blivit skrämd eller varit rädd och andra i omgivningen hållit sig lugna. De som hållit sig lugna, försöker ofta tala om för de rädda att det inte är någon fara. Om du varit med om det, vet du att sådana försäkringar sällan får dig att bli mindre rädd. Det uppstår nämligen en kognitiv dissonans – din inre rädsla dissonerar med uttalandet att det inte finns någon anledning att vara rädd, för du är tämligen övertygad om att det är fara å färde eftersom du upplever rädsla. Forskning har visat att i en sådan situation försöker de flesta människor reducera dissonansen genom att finna bevis för att rädslan är berättigad.

Rädsla är ett maktmedel. Kan man skrämma människor har man kontroll över dem, förutsatt att man ger dem en handlingsplan för att minska hotet. Om man bara skrämmer människor utan att ge dem en handlingsplan, lämnar man öppet för andra att ta kontrollen. Filosofen Hobbes menade att rädslan är nödvändig för att ett samhälle ska fungera, men för makthavare gäller det att människorna dels är rädda för rätt saker och dels att man ger sken av att skydda medborgarna mot det de är rädda för. Om medborgarna inte upplever att samhället tillhandahåller det skyddet söker de sig till människor som de tror kan ge dem det.

Många extremgrupper och religiösa sekter använder sig av rädsla, både internt och externt, dels för att styra medlemmarna i gruppen och dels för att värva medlemmar till gruppen. Ett exempel är invandrarfrågan där invandrarfientliga grupper har ett intresse av att väcka och vidmakthålla rädsla för invandrare, med betoning på vidmakthålla. Om rädslan inte ges näring så kommer den efterhand att släckas ut. Därför handlar de främlingsfientligas retorik ofta om att på olika sätt väcka och vidmakthålla rädsla.

Frågan är då hur man bäst bemöter denna irrationella rädsla hos de anhängare av högerextrema grupper som motiveras av rädsla (alla motiveras inte av rädsla, den hårdföra kärnan i dessa grupperingar har andra bevekelsegrunder). Utvecklingen är tyvärr sådan att i stället för att hjälpa de rädda människorna i de högerextrema grupperna till en bättre handlingsplan så sprids i stället en irrationell rädsla för dem vilket har en tendens att öka polariseringen. Den handlingsplanen som tillhandahålls för dem som är rädda för de rädda är att gå till motangrepp på olika sätt – våld, hot, hån och i bästa fall sansade samtal. Men alla dessa åtgärder riktar in sig på att tala om för de rädda att de har fel. Om det är rädsla som motiverar dem kommer alla sådana försök att ha motsatt effekt, även de sansade samtalen.

Problemet är att när det gäller den hårdföra kärnan så är man inte helt fel ute om man driver en hårdför linje tillbaka, men de rädda anhängarna får sig samtidigt en rejäl släng av sleven och det har en tendens att stärka gruppgemenskapen hos de angripna och driver de rädda ännu längre in i främlingsfientlighet.

Det finns inget enkelt svar på det här problemet, men jag tror man måste börja prata mer om att de högerextrema inte är en homogen grupp lika lite som invandrare är en homogen grupp, och kanske se till att olika bevekelsegrunder behöver bemötas på olika sätt av omvärlden.

2 Comments to "Om rädsla"

  1. September 11, 2014 - 8:37 am | Permalink

    Mycket intressant. Bra sammanfattning även av mina erfarenheter med motivationsarbete, inom Kriminalvården. Även personer med “extrema” åsikter och beteenden visar sig ha “normala” känslor och tankar innanför, om man samtalar med dem på ett ickedömande sätt där de känner sig trygga och vågar se på sina egna tankar och känslor.
    Att samtala på ett ickedömande och respektfullt sätt, även om man tar avstånd från en persons åsikter/handlingar, är inte lätt. Det finns dock metoder man kan lära sig och träna på. Övning ger färdighet! Ett exempel på en sådan metod är MI, Motivational Interviewing.
    S0m sagt: Mina erfarenheter (och en hel del forskning) visar att människor i en grupp inte är en homogen grupp. De har sina egna tankar och känslor. Om de får en samtalspartner som inte visar hat eller rädsla kan de få möjligheter att se och ifrågasätta sina åsikter och handlingar. Tack för ordet! :-)

  2. Dan's Gravatar Dan
    October 21, 2014 - 2:54 pm | Permalink

    Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet är en bok som utvecklar resonemanget om en intergrativ position till skillnad mot en dualistisk position som författaren kallar schizo-paranoid.

Leave a Reply