I boken ”Liv – ett resultat av evolution eller skapelse?” utgiven av Jehovas vittnen försöker man bevisa att skapelseberättelsen i bibeln är bokstavligt sann och att evolutionsteorin inte stämmer. Hur ser en forskare på de argument som kommer fram i boken? Vi har bett en forskare på avdelningen för Evolution på UCSD (University of California, San Diego), Camilla Rang, att kommentera boken. Camilla är uppväxt som Jehovas vittne men lämnade rörelsen som 16-åring. Hon doktorerade i mikrobiologi och fortsatte som forskare i USA. Efter att ha vuxit upp inom Jehovas Vittnen och numer forskare inom mikrobiell evolution, har jag just läst boken  ”Liv – ett resultat av evolution eller skapelse?”  med stort intresse. Med tanke på att boken ger sig ut för att vara en modern fakta-bok, fann jag referenserna speciellt fascinerande, daterade från 1750 fram till 1960-talet och inte en enda referens efter 1984.

Låt mig börja med att säga att det finns inga 100%-iga bevis vare sig för skapelseteorin eller evolutionsteorin. Det är upp till varje enskild person att ta reda på de fakta som finns och väga dem mot varandra. Efter noggrann forskning har jag personligen funnit evolutionsteorin tyngre vägande än skapelseteorin, då jag inte sett några trovärdiga bevis för skapelsen. Det enda man inte lyckats  bevisa inom evolutionsteorin är exakt hur livet uppstod för miljarder år sedan, men det finns många trovärdiga teorier. En av de mest sannolika hypoteserna är att liv startade med kemiska reaktioner och RNA, vår enklaste form av replikerande molekyler. Än idag finns det livsformer som replikerar enbart med hjälp av RNA, i form av olika virus. Att man inte lyckats återskapa liv i laboratoriet kan ha sin enkla förklaring i att beståndsdelar och atmosfären kan ha varit annorlunda för miljarder år sedan jämfört med idag och man har sålunda inte lyckats simulera de exakt rätta förhållanden.

Att evolution äger rum dagligen
och alltid har gjort finns det inte många som betvivlar. Även Sällskapet Vakttornet medger i boken ”Liv – ett resultat av evolution eller skapelse?” att evolution förekommer i små steg, fast de föredrar att kalla det anpassning (kap. 8) mestadels för att begreppen anpassning och evolution blandats ihop. De vägrar dock att kunna se fortsättningen av den accepterade evolutionen av små steg, när en art slutligen övergått i en annan.

Ett exempel på där det är mycket tydligt att författarna inte har begreppet evolution klart för sig är när de talar om bakterier som utvecklar resistens mot antibiotika (sid 107). Enligt författarna är detta inte evolution eftersom den enstaka resistenta bakterien redan fanns i bakteriekulturen. När antibiotika sedan tillsättes tar den resistenta bakterie över hela kulturen, i och med att det är den enda bakterien som kan överleva och föröka sig. Jag ser detta hända på min lab-bänk dagligen. Detta är ett av de sätt som evolutionen får och har fått organismer att utvecklas genom alla tider. Mutationer händer vid varje generation. En bakterie kan fördubbla sig på 20 minuter, inom några timmar har du mer bakterier i en 10 ml kultur än du har människor på hela planeten, och kulturen innehåller vid det här laget mängder med mutationer. Många märks inte, s.k. neutrala mutationer, men kan spela en viktig roll vid en möjlig senare miljöförändring, många är dödliga och ingår snart i näringskedjan för övriga bakterier. En del är ganska harmlösa mutationer men som ändå minskar bakteriens fördubblingshastighet något. Exempel på en sådan mutation är just antibiotikaresistens. Hade kulturen nu fått gå ostörd hade dessa mutationer snart blivit utkonkurrerade av de mer snabbväxande bakterierna. Men vid tillsättning av antibiotika är den resistenta mutanten plötsligt den enda som kan fortsätta föröka sig, de andra dör ut.

Detta är ett tydligt exempel på att mutationer inte alltid är av ondo. Utan mutationer hade vi alla reagerat lika på sjukdomar och andra förändringar runt oss. Nu har denna bakteriesort, på grund av ändrad miljö, fått en ny karaktär som hjälper den överleva i denna nya omgivning. Detta på grund av en mutation i en av bakterierna i kulturen. Detta är evolution i allra högsta grad och accepteras av Sällskapet Vakttornet.
I kapitel 8 påstås det också att evolution med hjälp av mutationer i stort sett skulle vara en omöjlighet eftersom mutationer aldrig för med sig något positivt och tar som exempel på detta upp bananflugan. Även vid tidpunkten för trycket av boken fanns det forskningsresultat som visade på motsatsen, till exempel bananflugor som muterat till längre livslängd (Wattiaux, J. M. (1968) Cumulative parental effects in Drosophila subobscura. Evolution 22: 406-421). Naturligtvis förekommer också många mutationer som vi i nuläget kallar missbildande, varav den mest kända är den inducerade mutationen av benutväxt på bananflugans huvud där det normalt finns antenner (Casares, F., Mann, R. S. (1997) Control of antennal versus leg developmen in Drosophila. Nature 392:723-726). I dess nuvarande miljö är det allt annat än en fördel, men i en helt annan omgivning är det inte omöjligt att dessa top-placerade ben skulle kunna öka flugans flykt och överlevnad. Evolution med  hjälp av mutationer kan också baseras på andra förhållanden, men det handlar huvudsakligen om överlevnad av den bäst utrustade, naturlig selektion, för den specifika miljön! Detta är mycket viktigt att komma ihåg. Miljön förändras ständigt och det är inte alls någon garanti för att den variationen som passar bäst idag även passar bäst imorgon eller om ett år..

Förutom naturlig selektion kan evolution också gå vidare via s.k. neutrala mutationer. Detta är genetiska förändringar som vare sig gör från eller till för individen men som ändå ger populationen som helhet variationer och kan gå vidare till att bilda en ny art. Bästa jämförelsen är om man singlar mynt – om du kastar upp ett mynt 10 gånger så får du inte alltid 5 kronor och 5 klave. Detta kallas genetisk drift.

Boken ägnar avsevärd tid åt att peka ut ”bristen” på fossil i mellannivå, de så kallade saknade länkarna. För varje år som går hittas fler och fler fossil och ”saknade länkar” men i vanlig anda finner de Skapelsetrogna två nya ”hål” för varje fossil som hittas, ett på var sida av fossilet. Det är näst intill omöjligt att tillfredsställa skapelsetrogna med fossil. Detta trots att det finns ännu levande länkar, såsom Monotremes (Platypus t.ex), primitiva däggdjur, men som lägger ägg och har andra slående likheter med kräldjuren, såsom venom, en cloaca osv. Nästa steg inom levande länkar upp till placenta-bärande däggdjur är Marsupials, såsom känguru och pungråttor, som inte lägger ägg, men deras ungar föds extremt små och utvecklas färdigt i moderns pung.

Det äldsta fossilet från en reptil, Hylonomus, kommer från Carboniferus eran (360-300 miljoner år sedan) och var det första landdjuret som la ägg och därför inte behövde vara nära vatten för att skydda sin avkomma från att torka ut. Alla landdjur härstammar från en nära släkting till Hylonomus. Likheten mellan jordens olika organismer är både på molekylär nivå och i större skala slående. Likheten mellan olika slags djur är än mer slående på foster, cell och DNA-nivå, där vi alla i stort sett bara är varianter av samma process. Däggdjur har många likheter med varandra när det till exempel kommer till uppbyggandet av skelett, mag-tarmkanalen, cirkulations- och nervsystemet. Likheten mellan alla våra insekter är ännu mer slående, till exempel deras segmenterade kroppar, deras dagliga rytm för sömn och vakenhet och nerver. Det finns även likheter mellan olika djurarter som härstammar enbart från modifiering av strukturer. Exempel på detta är benen i fladdermöss och fågelvingar, som klart indikerar att de är modifierade ”framben”, även om de skiljer sig från andra ryggradsdjur. Fenorna på valar liknar utseendemässigt.fiskarnas fenor, och är väl adapterade till att simma, men den inre strukturen på valfenor är mycket lik strukturen på andra däggdjurs fötter förutom att de har fler ”fingrar”. Fossiler visar att ryggradsdjurens ben och armar kommer från de två fenparen av de lob-fenade fiskarna, av vilken den än levande coelacanth fisken, nära släkting till lungfisken, är mest känd såsom ett ”levande fossil”. De tillhör en grupp kallad Sarcopterygians och dess tidiga ursprung kommer från Devonian eran (416-359 miljoner år sedan). Denna mellangrupp mellan fisk och landdjur hade muskulära fenor med ben, vilka de enkelt kunde ta sig fram med från ett vattenhål till nästa. Fossil från Devonian eran har även hittats i den arktiska delen av Kanada av stora fiskar med gälar och fjäll men med landdjurskaraktär såsom kraftfulla ben med roterande vrister och ankelleder, rörlig nacke och viktbärande revben. Denna fisk, Tiktaalik, var utan all tvekan kapabel av att ta sig upp på land och andas luft på sin väg mellan ett vattenhål till ett annat.

Boken tar även upp den ”snabba” uppkomsten av många arter under vissa perioder som ett bevis för skapelse. Under den Kambriska perioden (542-488 miljoner år sedan) var det mycket riktigt många nya arter med skelett som utvecklades under 10 miljoner år, både som inre och ”yttre” skelett (skal). Det finns ingen riktig förklaring till detta, men troligast är att när skelett först utvecklades visade det sig vara en otrolig överlevnadshjälp, både för byte och rovdjur. Under denna tid i livets historia på jorden fanns de mest otroliga vatten-djur som jag starkt rekommenderar alla att läsa om, oberoende av om man är evolutions- eller skapelsetroende. Livet hade ännu inte tagit sig upp på land, förutom cyanobakterier (som kan bilda tunna skorpor på land) och mycket enkla plantor och insekter som kunde livnära sig bland dessa.

Vad boken däremot inte tar upp är att 96% av jordens alla djur och plantarter dog ut i slutet av Permian perioden (299-251 miljoner år sedan) och i början på Triassic perioden (251-200 miljoner år sedan). Detta skedde via en global kedjereaktion från gigantiska vulkanutbrott i Siberien, som spydde ut 2 miljoner kubik kilometer av lava vilket täckte 1.6 miljoner kvadratkilometer av Ryssland till ett djup av 400-3,000 km. Detta ledde till surt regn, syrebrist och en global temperaturökning av 6˚ C, vilket tillsammans tog död på de flesta plantor. Utan rotsystem följde världsomfattande erosioner där jord och organiskt material i ofantliga massor flödade ut i havet och vattensystem, vilket i sin tur ledde till syrebrist i haven som drabbades hårdast av denna världskatastrof och få arter överlevde. Liv på jorden har aldrig varit så nära total utdödning som under denna period. Det hade varit rimligt att förvänta sig att en skapare skulle tala om denna största katastrofen inom livets historia i sin bok bibeln, men om detta nämns inget. Det tog 700,000 år innan livet på jorden började återhämta sig och sakta inträdde i ”dinosauriernas tid”, Triassic och Jurassic (200-146 miljoner år sedan). Förutom de mest kända dinosaurierna, ser vi här också de första havsdjuren som födde levande ungar, Ichtyosaurs, och landbaserade dinosarier med hår som med all sannolikhet var varmblodiga, Thrinaxodon. I sin interna uppbyggnad var Thrinaxodon mer däggdjurslik än reptil. Det första däggdjuret kommer från denna era och härstammar från samma grupp som Thrinaxodon (cynodont). Dessa däggdjur var små djur som livnärde sig på insekter och hade de för däggdjur typiska tre benen i mellanörat – hammaren, städet och stigbygeln, jämför med kräldjuren som har ett. En mångfald av fossil från Triassic perioden har visat mellanstadier för dessa ben i meallanörat, som härstammar från käkben och skalle, tills de så småningom bildar en del av mellanörat hos däggdjur (Bowler, Peter J. (1996). “Chapter 6: The Origin of Birds and Mammals”. Life’s splendid drama: evolutionary biology and the reconstruction of life’s ancestry, 1860-1940. Chicago: University of Chicago Press).

Dessa fossil står helt i strid med Sällskapet Vakttornets påstående att sådana vittnesbörd saknas (sid 80).
Den äldsta fågeln, Archaeopteryx, kommer även från denna tid och utvecklades från landbaserade dinosaurier (theropods). Dess skelett var likt en liten köttätande dinosaurie, men täckt av fjädrar, vilket inte alls är så underligt som Sällskapet Vakttornet säger (sid.79). Faktum är att många theropods faktiskt hade fjädrar, vilket troligtvis var för värmeisolering. En del theropods hade till och med flygfjädrar längs armarna och benen som de sannolikt använde för glidflygning från hög höjd.

Efter nästa stora världskatastrof, som med största sannolik var ett resultat av en 10 km vid meteor som slog ner i Mexiko för cirka 65 miljoner år sedan, dog alla stora reptiler ut medan grodor, salamander, ödlor, sköldpaddor, krokodilians, fåglar, de små (och enda) däggdjuren och de flesta havsbottendjur överlevde. Utan dinosaurier öppnades nya nisher för evolutionen av de som överlevde katastrofen. Den närmaste släktingen till människan i början på denna nya värld var en ekorrstor purgatorius av arten plesiadapiform med lång svans och griphänder.

I kapitel 7, med rubriken ”Vad var apmänniskorna”, har man noga valt att  inte nämna några fossil förutom Homo Neanderthalensis och det första fyndet av ett Homo sapiens fossil i Cro Magnon. Dessa fossil förringar man dessutom genom att säga att de är alltför lika människor för att kunna bedömas som våra föregångare. Det första fossilet i Cro Magnong upptäckets 1868 men många fynd har sedan dess grävts fram inom samma område och är daterade till ca 30, 000 år gamla. Med risk för att vara långrandigt listar jag här upp tidiga och sena fossil/skelett inom historien for hominin och homo:

Tidiga möjliga hominin:
Sahelanthropus tchadensia hominin fossil upptäckta i Chad, Afrika, år 2001 och framåt, daterat till mellan 6-7 miljoner år. S. tchadensis kranium är av samma storlek som en chimpans, men den övre delen av ansiktet har ögonbrynsben liknande senare hominin fossil. Den har också en mer robust underkäke än dagens chimpanser.

Orrorin tugenensis från Kenya, daterat till ca 6 miljoner år. Upptäcktes först 1974 och mer fynd av samma fossil fanns år 2000.

Ardipithecus ramidus från Etiopien, daterat till ca 4.4 miljoner år. Med hjälp av ett näst intill komplett skelett, ”Ardi”, (Science, 2 oktober, 2009) plus skelett delar från andra A. ramidus från samma område har klargjorts att denna tidiga hominin kunde gå upprätt, men hade motsatt stortå (tänk tumme) som kunde användas till att gripa grenar med. Dess handleder är inte lika fasta som chimpans och gorillor så den var definitivt ingen knog-gångare, men handlederna var heller inte lika böjbara som den moderna människan. Dess hjärnstorlek var lik den av modern chimpans.

Det är väldigt ont om dessa riktigt gamla fossil. Chimpanser och människor är varandras närmaste släktingar och bör ha utvecklats separat för lika lång tid. För att visa hur svårt det är att finna liknande fossil från denna era, kan nämnas att det finns ännu färre chimpansfossil än det finns möjliga hominin fossil.

Archaic hominin:
Dessa fossil har mer morfologiska likheter med den moderna människan än med chimpanser, men visar ännu inte ändring i käk- och tandstorlek som karaktäriserar Hominin arter. De börjar dyka upp mellan 3-4 miljoner år sedan.

Australopithecus anamensis från Kenya. Daterad till 3.9-4.2 miljoner år. Möjlig förfader till Au. Afarensis (se nedan). Dess tänder är mer chimpansliknande.

Kenyanthropus platyops från Kenya, daterad till 3.3-3.5 miljoner år. Första fyndet upptäckes år 2001. Dess ansiktsdrag matchar inte Au. Afarensis (se nedan), men har vissa likheter med de senare Homo habilis (se övergående hominin).

Australopithecus afarensis från Tanzania och Etiopien. Dessa fynd inkluderar den kända Lucy, av vilken man funnit nästan ett halvt, väldigt välbehållet, skelett. Lucys fossil är daterat till ca 3 miljoner år gammalt. Au. afarensis hade en större hjärna än chimpanser, mindre hörntänder men större tuggtänder. Storlek och form av pelvis visar att den kunde gå på två ben, men troligtvis endast korta distanser. Fossilerade fotavtryck i området har upptäckts som stämmer väl med funna Au. afarensis fossil. Dess stortå är mer lik de mer moderna homo arterna och kan inte längre användas för att gripa sig fast i grenar med (ej motsatta). Au. afaranesis är uppskattad till att ha nått en vuxen längd av 120-150 cm. Man tror att Au. afarensis var de första som utvecklade ett enkelt talspråk, s.k. proto-language.

Australopithecus garhi från Etiopien. Daterad till 2.5 miljoner år. Dess ben tyder på att den kunde gå på två ben. Djurben som hittats på samma ställe har skärmärken vilket tyder på att Au. garhi kan ha använt vassa stenflisor för avköttning.

Au. africanus från Taung i södra Afrika. Daterad till 2.4-3 miljoner år gammal. Första fyndet, en barnskalle, upptäcktes 1924. Den hade större hjärna än Au. afarensis, större tuggtänder och en skalle som var mindre ap-lik. Au.africanus kunde gå på två ben men kunde också klättra i träd.

Paranthropus robustus från olika delar i södra Afrika. Daterad till 1.5-2 miljoner år. Dessa fossil har större tuggtänder och käkar, bredare ansikte och något större hjärna an Au. afarensis.

Paranthropus boisei från olika delar i Tanzania, Etiopien, Kenya och Malawi. Daterade från 2.6-1.2 miljoner år gamla. P. boisei hade större tuggtänder och käke än P. robustus, men mindre hörntänder. De hade också en stor kraftig kropp, ett massivt, brett och platt ansikte. Dess hjärna var dock i liknande storlek som Au. africanus. Det största exemplaret av P. Boisei, troligtvis av hankön, är uppskattad till att ha vägt ca 68 kg, vilket är dubbelt så mycket som uppskattas för det minsta fullvuxna fossilet, som troligtvis är av honkön.

Övergående hominin:
Homo habilis från Tanzania och Kenya, daterad till 2.5-1.5 miljoner år. Första fyndet var från Tanzania i 1960. H. habilis är mer människoliknande än andra tidiga hominin, men det debatteras fortfarande om det är en primitiv form av vår egen art Homo eller en archaic hominin med större hjärna. Den hade upprätt position och tog sig lätt fram på två ben. Deras arm-ben proportioner är dock liknande Au. afarensis.

Pre-moderna Homo:
Homo ergaster eller Tidig Afrikansk Homo erectus från Kenya. Daterade till 2 miljoner år. Dess kroppsstorlek och form är mer lika den moderna människan. Dess tänder är mindre, vilket kan tyda på att födan preparerades innan den åts eller att dess diet var väldigt annorlunda. H. ergaster har längre ben, liknande den moderna människan, vilket betyder att den effektivt kunde gå långa distanser. Dess hjärnstorlek var dock liknande H. habilis. Stora hjärnor kommer mycket senare inom människans evolution, troligtvis för att små huvuden förenklar barnafödande. H. ergaster har också hittats utanför Afrika;  Dmanisi i Caucasus och har blivit daterade till 1.7-1.8 miljoner år gamla.

Homo erectus från Afrika, Kina och Indonesien och inkluderar den s.k. ”Peking-mannen” och hans 40 medfossil som hittats inom samma område. H. erectus är daterade till ca 1 miljon år gamla och är mycket mer lika den moderna människan. Den var upprättstående, hade större hjärna och proportionellt längre ben än sina föregångare.

Homo floresiensis, en dvärgartad form av H. erectus från ön Flores i Indonesien. Dateringar visar att de varit kvar där ända till för 13,000 år sedan och kan ha överlappat med Homo sapiens som kom till området för ca 45,000 år sedan.

Homo heidelbergensis från Etiopien, Zambia och Tyskland. Daterade till 600,000 år gamla och har en än större hjärna och en skalle som saknar de tjocka ögonbrynsbenen man kan se hos H.erectus. Dess armar och ben är tjockare och starkare och dess fogytor är större än hos den moderna människan.

Homo neanderthalensis från Israel, Irak, Syrien, Centralasien och olika delar av Europa och Israel. Fynden sträcker sig från 1848-1993 och är daterade till 300,000-400,000 år gamla. Trots att H.neanderthalensis utseendemässig mer liknar den moderna människan än tidigare fynd, har moderna DNA tekniker visat att de skiljer sig väsentligt från oss. Resultaten tyder på att H. neanderthalensis var sin egen art och troligtvis inte inkluderad i utvecklingen till den moderna människan utan så småningom dog ut. De är trots detta väldigt intressanta eftersom de var de första som begravde sina döda och till och med hade ritualer för begravningar. Detta är anledningen till att så många fossil har hittats. Det hävdas även att de var involverade i olika former av konsthantverk.

Moderna homo Fossil, och i vissa fall även riktiga skelett, liknande moderna människor, Homo sapien, har hittats i stort sett över hela jorden, daterade till olika tidpunkter. Jag ger här de tidigaste dateringarna för fyndens områden: *Omo, Etiopien, 200,000 år, *Herto, Etiopien, 150-200 000 år, *Sydafrika, 120,000 år, *Rumänien, 35,000 år, *”Röda damen” i Wales, England, 29,000 år, *Cro Magnon, Frankrike, 30,000 år, *Kents grottor, England, 30,000 år (i Europa överlappade H. sapiens, d.v.s den moderna människan, med H. neanderthalensis i ca 10,000 år). *Sahul (Papua Nya Guinea, Australien och Tasmanien), dit de kom som sjöfarare för 50,000 år sedan.
Bevis för mänsklig kolonisering i *Arktiska Polcirkeln 27,000-15,000 år, *Alaska 12,000 år (dessa tog sig troligtvis över via Berings sund), *Clovis-kulturen i stort sett över hela nordamerika som inte var täckt av glaciär, 11,000 år (i Florida har 8,000 år gamla skelett – till skillnad från fossil – hittats begravda), *Venezuela, Brasilien och Chile, 12-14,000 år. Dessa kan ha tagit sig över från västra Europa istället för Berings sund , och troligtvis stannat till vid de Aleutianska öarna,.

Dateringar för äldre fossil görs med hjälp av sediment och bergarter där de är funna, atomers nedbrytning eller globala händelser såsom kända ändringar i jordens magnetfält. Kol-14-metoden används endast för fossil yngre än 40,000 år och då helst tillsammans med trädringar om det finns tillgängligt. Biokemiska dateringar för äldre fossil görs med hjälp av andra metoder, såsom omvandlingen av aminosyror från L-form till D-form vilket sker med känd frekvens, elektronisk spin-resonans i Uranium mm. Laserstrålar, CT-scanning och andra moderna medicinska tekniker används för att kunna urskönja externa och interna detailjer och strukturer. Sofistikerade datorprogram hjälper till att t.ex passa in skallfragment på rätt ställe och även visuellt lägger till en motsvarad saknad bit på motsatt sida. Rekonstruering av fossil är inte längre en gissningslek, vilket Sällskapet Vakttornet hävdar i kapitel 7.

En annan sak Sällskapet Vakttornet tar upp i boken
som bevis på skapelsen är hur unik människan är grundat på vår talförmåga, vår stora hjärna, samvete, medmänsklighet och hur väl vi tar hand om vår avkomma (kap. 14). Det finns mycket att säga om detta som borde förvissa även den mest inbitne att vi inte är de enda varelser med liknande egenskaper, även om de är förstärkta hos människan. Uppenbarligen är vi de enda som har talspråk eftersom övriga djur inte är utrustade med stämband som kan frambringa tal. Låt mig dock tillägga att människan inte är ensam om att ha ett unikt ”språk”. Fåglar är de enda som kvittrar – de kan dessutom flyga, vilket alltid varit en stor anledning till avundsjuka för människor i alla tider. Valar och delfiner kommunicerar med komplicerade ljudläten under vattnet och härskar över haven. Apor har olika läten för olika typer av hot – kommer det uppifrån i form av rovfågel uppger de ett specifikt varningsrop, kommer hotet å andra sidan nedanför trädet varnar de med ett annat läte. Vokala språk eller teckenspråk har dessutom inte monopol på kommunikation. Till och med de allra enklaste organismerna på jorden, såsom bakterier, kommunicerar med varandra genom att sända ut signaler i form av molekyler, s.k. quorom sensing (Staffan Kjelleberg et. al (2008) AHL-driven quorom-sensing circuits: their frequency and function among proteobacteria. The ISME Journal, 2:345-349). När molekylerna når en ”medbakterie” ändrar den sitt beteende. Istället för att fortsätta en individuell livsstil samlar de ihop sig och bildar en biofilm. Bin ”dansar” för sina medbin för att visa vägen till en föda (http://www-biology.ucsd.edu/faculty/nieh.html).

När det kommer till att ta hand om sin avkomma under lång tid är vi verkligen inte ensamma om detta. Människor tar visserligen hand om sin avkomma längre än de flesta andra djur, men allt är relativt till livslängd och hur fort arten mognar. Människor föds helt hjälplösa och utvecklas långsamt, därav behövs föräldrarna under en längre tid.

Osjälviskhet är verkligen inte heller unikt för människan. Historier om hur hundar räddat sina ägare genom att väcka dem när huset börjat brinna, eller katter som sprungit in i brinnande byggnader för att rädda sina ungar är väl kända. Hundar som ”adopterat” föräldralösa kattungar och tvärtom, gorillan som räddade en liten pojke som föll in i hennes inhägnad på zoo, en blind hund som räddade en okänd flicka från säker drunkning, en gris som sprang och hämtade hjälp när hennes ägare fick en hjärtinfarkt. Exemplen är många.

Vår stora ”oanvända” hjärna
tas också upp som ett bevis på Guds skapelse. Här skulle jag vilja kontra till rena motsatsen. Varför skulle Gud skapa oss med en alldeles för stor hjärna som tar onödig plats? Verkar inte det lite fel i designen?
Allteftersom teknikerna för brain image blir mer och mer sofistikerade, hittas allt fler användingsområden i hjärnan som tidigare varit okänt. Man har också sett att vid hjärnskador kan nya områden i hjärnan aktiveras som innan skadan, enligt de nuvarande metoderna, verkat vara oanvända. Teorier finns också att områden inom hjärnan som vi tror är oanvända, kan mycket väl ha varit väl använda under en tidigare era inom utvecklingen och helt enkelt är ”rester” från svunna tider. Allt detta låter för mig troligare än att Gud har skapat en för stor hjärna.

Kapitel 11 prisar det storslagna inom naturens alla samarbeten som ett underbart bevis på skapelse. För mig, som evolutionist, är just alla dessa samarbeten mellan olika organismer ett av de mest övertygande fakta som talar för evolutionen. Dessa organismer har under lång tid utvecklats tillsammans till att vara till nytta för varandra, av den enkla anledningen att de båda tjänar på det.

En sak som alltid återkommer inom skapelseteorin är det fantastiska ögat (sid 18). Hur kunde ett organ så fantastiskt som ögat plötsligt bli ihopsatt av en ren slump? Ja, om man ser det så skulle jag hålla med, men naturligtvis har inte ögat börjat så sofistikerat som det vi människor har idag. Begreppet att ”se” började på ett mycket enklare stadie, och existerar fortfarande hos många eukaryota encelliga organismer,  att helt enkel bara kunna skilja och reagera på ljus och mörker. En enkel retina utan lins är inte alls oandvändbar, och sådana ögon innehas fortfarande av många ryggradslösa djur vars omgivning endast kräver att kunna upptäcka faror. Det finns många intermediära ”ögon” med allt från enkla ljuskänsliga receptorer till mer komplexa ögon som producerar en bild. Rhodopsin används i alla djurögon, och detta ämne finns även i bakterier. Alltefter miljö, hot och jaktbehov, har ögat utvecklats till alla dess former och specialiteter – ögon anpassade för att se under vatten, rovdjur som har speciella anpassningar för att kunna urskilja deras offers kamoflage, undervattensrovdjur som äter transparenta marina djur har ögon med system som ökar kontrasten, ultra-violett syn och polariserad ljussyn. Exemplen är många. Att påstå att evolutionsteorin tror att en organism av en slump plötsligt fick en avkomma med ett fullständigt utveklat öga av den typ vi människor har idag är en grov missvisning och ren lögn.


Boken innehåller även andra rena felaktigheter
och grova missvisningar. Mellan kapitel 2-7 citeras boken The Neck of the Giraffe frikostigt, skriven av ”evolutionisten” Franchis Hitchings. Att kalla Franchis Hitchings en evolutionist är närapå ett hån. Hans teori angående evolution är att den är styrd från en yttre kraft i rymden. Som kan förstås har han inte många efterföljare, om ens några. I boken ”The Neck of the Giraffe” diskuterar han Skapelseteorin jämfört med Evolutionsteorin och det är mycket tydligt att han inte stöder den Darwinistiska evolutionsteorin. Denna bok har blivit starkt kritiserad för sina svaga eller icke-existerande referenskällor. Han gav också falska påståenden att palaeontologen Stephen Jay Gould hjälpt till att skriva boken, samt att Richard Dawkins gav honom starkt medhåll för bokens innehåll. I själva verket sa Richard Dawkins att boken The Neck of the Giraffe “is one of the silliest and most ignorant [book] I have read for years”. Francis Hitching har även uppträtt i olika TV program i USA och Storbritannien, där han har diskuterat sina alternativa teorier angående arkeologi, slagrutor, psykiska krafter och andra paranormala fenomen. Han var speciellt fascinerad av slagrutoroch ägnade mycket av sitt liv åt detta. Innan man låter sina åsikter styras av Herr Hitchings åsikter skulle jag starkt rekommendera att läsa om honom, till exempel i Wikipedia  på sajtet http://en.wikipedia.org/wiki/J._Francis_Hitching.


I sällskapet Vakttornets bok talas det också om Darwins eget tvivel på sin evolutionära teori.
Tidigt i sitt liv hade Darwin bestmät sig för att bli präst och han hade en stark gudstro. Under sin resa jorden runt med skeppet Beagle för att samla material till forskning inom geologi och biologi, upptäckte han mer och mer att naturen själv talade emot skapelsen. Men denna vändning i tro kom inte över en natt, därav kan man se tvetydiga citat från Darwin i början på hans evolutionära teori. Ju längre tiden gick och ju mer han forskade gav han helt upp sin gudstro.

 

Här är ett citat från en senare skrift från Darwin:

“..tvivel kröp sakta över mig i väldigt långsam takt, men var till slut komplett. Hastigheten var så långsam att jag aldrig kände mig betryckt och har sedan dess aldrig tvivlat ens en enda sekund att min slutsats är korrekt. Jag kan absolut inte förstå hur någon kan önska att Kristendomen är sann, då detta [skulle innebära] att de som inte tror, vilket inkluderar min fader, broder och nästan alla mina bästa vänner, skulle bli straffade för evigt. Och detta är en förbannad lära.” (översatt av Camilla Rang). (Charles Darwin, Thomas Henry Huxley. Autobiographies, edited with an introduction by Gavin de Beer, Oxford 1974)
Ett annat exemplet på rena felaktigheter är i kapitel 9 (sid 121), där atomers system liknas vid solsystemet, där protoner och elektroner cirklar runt kärnan i en jämn ”fulländad” ordning precis som våra planeter cirklar runt solen. Nils Bohr vann Nobelpriset 1922 för sitt arbete där han visade att elektroner INTE cirklade runt kärnan såsom planeter runt en sol, vilket var den äldre s.k. Newton-teorin. Han visade att elektroner frekvent hoppar fram och tillbaka mellan olika energilägen och istället liknade kärnans formbara egenskaper vid en vattendroppe, vilkens form kärnan elongerar till när den blir träffad av elektroner. Detta händer aldrig mellan planeter och dess sol. I sitt tacktal under Nobelceremonin nämnde han liknelsen med solsystemet i det avseendet att elektronerna inte spiralerar inåt mot kärnan och krossas, vilket är beroende på enkla fysiklagar.
I kapitel 17 frågas det om man kan lita på bibeln. Ett av bevisen för att vi kan göra så är att bibeln i Jesaja 40:22 beskriver jorden som rund, eller sfärisk, i en tid då den allmänna åsikten var att jorden var platt. Jag skulle här vilja upplysa om att även Pythagoras sa detta för nära 2.600 år sedan (581-497 f.Kr.) Anaximander, som levde ca 100 år tidigare (611-547 f.Kr.) hade också föreslagit att jorden var tredimensionell, även om han trodde att den var cylindriskt formad. Han förespråkade även starkt att jorden ”hängde” utan stöd i rymden, vilket gick emot dåtidens tro att den var uppsatt på pelare (Jon Balchin (2003)  100 scientists who changed the world, Enchanted Lion Books, N.Y.). Bibeln var alltså inte ensam här heller om att tala om att jorden inte var uppstöttad  (Job 26:7, ”Gud… hänger upp jorden på ingenting) i en kontroversiell tid, vilket Sällskapet Vakttornet låter påskina.

I samma kapitel (17) tas även trovärdigheten upp angående syndafloden
och stöder det med att snäckskal hittas på höga berg.  Det vet vi idag att detta beror på att jordens tektoniska plattor kolliderat och tryckt upp och ihop havsbotten som  bildat bergskedjor. Havsnivån har också sjunkit genom tiderna och vi skulle inte känna igen jorden om vi såg den för miljarder år sedan. Snäckskal högt uppe i berg är helt enkelt från en tid då denna del låg under havsytan. Ett annat bevis de tar upp för att syndafloden verkligen hänt är de snabbfrusna djurkropparna som grävdes fram i Alaska på 1950-talet. Det hänvisas till en text 1960 skriven av Ivan T. Sanderson (Ivan T. Sanderson, Riddle of the frozen giants, The Saturday Evening Post, 16 Jan 1960, sid 82-83) där han beskriver det ovanliga i dessa djurs snabbfrysning. Sällskapet Vakttornet tolkar detta som ett starkt bevis för syndafloden. Herr Sanderson å andra sidan talar om en annan naturkatastrof, att djuren blivit överrumplade och skadade av snabbt farande partiklar och kall temperatur, liknande förhållanden efter exempelvis vulkanutbrott eller meteornedslag (http://www.cryptomundo.com/cryptozoo-news/mammoths-space/). Ny forskning på dessa djur har styrkt teorin av meteornedslag, baserat på skador på mammutarnas betar och bisonoxars horn. Skadorna är magnetiska, 2-3 mm i storlek med upphöjda brända ytringar runt skadans mittpunkt, överensstämmande med skador från projektiler i hög hastighet. Skadorna är även enbart synliga på ena sedan av betarna, vilket styrker en explosion kommande från ett håll (BBC Science News, 11 Dec 2007, http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/7130014.stm).  Även om denna teori visar sig vara felaktig återstår ändå ett annat problem med syndaflodsteorin; de frusna djuren i fråga är daterade till ca 35,000 år gamla, långt äldre än den påstådda syndafloden som skulle svämmat över hela jorden för 4,500 år sedan. Forskare har även borrat ur kärnor av is t.ex på Grönland och Antarktis för att följa ”årsringar” i isen som visar temperaturer 100 000 tals år tillbaka, men ingenstans har man funnit några tecken på en världsomfattande översvämning. Det som kom fram från borrningen på Grönland är att klimatet varit förvånansvärt stabilt och även konfirmerade snabba klimatförändringar under den sista istiden, vilken slutade för 11,800 år sedan (http://www.en.wikipedia.org/wiki/Ice_core).

Att människan bara skulle vara 6,000 år gammal, och dessutom börjat om igen med enbart 8 överlevande människor för 4,500 år sedan i Israel, går emot alla fynd och kvarlevor från blomstrande civilisationer världen över, både före, under och alldeles efter den tiden syndafloden sägs ha ägt rum. Världens population är uppskattad till att ha uppgått till 30 miljoner människor vid den tiden, spridd över alla kontinenter. Stannade allt liv av under 40 dygn, och sedan tog vid igen där det slutat? Hur blev vi asiter, svarta, aboriginer i Australien och indianer i Amerika och spred oss över jorden inom ett ögonblick, utan modern transportation eller evolution, allt detta från 8 vita, judiska överlevare i Israel för 4,500 år sedan? Detta är en fullständig omöjlighet med tanke på bevis av alla dessa olika folkslag jorden över vid samma tidsperiod som syndafloden skulle ha raderat ut hela mänskligheten, förutom de 8 ur Noas familj. Andra saker jag frågat mig många gånger – hur överlevde alla dessa havsdjur som är helt beroende av saltvatten, om jorden plötsligt överflödades av sötvatten? Och om ingen evolution inträffar, hur fick alla våra olika arter av djur jorden över plats i arken? För att inte tala om de 1,100 olika arter av fladdermöss, mer än 900,000 insektsarter, 10,000 fågelarter och miljontals arter av bakterier och virus. Hur fick Noa tag på känguru och platypus från Australien? Komododraken från Bali? Pandan från Kina? Och framförallt – hur fann de sin väg tillbaka så fort floden var över?

Om man forskar lite i historier och fabler om översvämningar och floder, ser man snart att sagor om globala översvämningar återkommer inom många olika religioner och kulturer. Noas syndaflod är inte den enda översvämningshistorien som cirkulerar. Det finns fler, med andra gudar och andra överlevare, vid andra tider (http://www.talkorigins.org/faqs/flood-myths.html). Noas syndaflod är och förblir en myt och en saga.

Det är viktigt att komma ihåg att människan inte är höjdpunkten på evolutionen
som uppkom under jubel och stående ovationer. Arter kommer och går och evolution pågår fortfarande. Människan påverkar jorden och dess liv mer än någon annan art någonsin har gjort och om och när Homo Sapiens försvinner kommer inte allt annat liv att försvinna med oss, troligtvis snarare det motsatta. Vi anser oss själva som den mest framgångsrika arten på jorden då vi lyckats ta upp så mycket av jordens yta, men faktum är att det troligtvis finns fler kackerlackor än människor och det finns definitivt fler bakterier och mikrober – alla som troligtvis kommer att överleva Homo sapiens. Istället för att högmodigt utropa oss själva till kronan och härskare över allt liv, borde vi istället med ödmjukhet inse att vi bara en miniatyrisk prick inom livets historia på planeten Jorden.

Ulla Camilla Rang, 2009

 

* Publikationer:
L. Kongsbak Poulsen, T. Rask-Licht, C. Rang, K. A. Krogfelt and S. Molin. (1995)
Physiological state of Escherichia coli BJ4 in the large intestine of Streptomycin-treated mice. Journal of Bacteriology, 177:5840-5845.

Rang U. Camilla, R. M. Kennan, T. Midtvedt, L. Chao and P. L. Conway. (1996)
Transfer of the plasmid RP1 in vivo in germfree mice and in vitro in gut extracts and laboratory media. FEMS Microbiology Ecology, 19:133-140

Rang U. Camilla, R. Mikkola, S. Molin and P. L. Conway. (1997) Ribosomal efficiency
and growth rates of freshly isolated E. coli strains originating from the gastrointestinal tract. FEBS Letters, 418:27-29

Rang U. Camilla, T. Rask-Licht, T. Midtvedt, P. L. Conway, L. Chao, K. A. Krogfelt, P.
S. Cohen and Soren Molin (1999) Estimation of growth rates of Escherichia coli
BJ4 in streptomycin treated and previously germfree mice by in situ rRNA
hybridization. Clinical and Diagnostic Laboratory Immunology, 6:434-436

Rang Camilla, Tore Midtvedt, Soren Molin, and Lin Chao (2001) Chemostat modeling
of Escherichia coli persistence in conventionalized mono-associated and streptomycin-treated mice. Canadian Journal of Microbiology, 47:86-90

Chao, L., C. U. Rang, and L. E. Wong.  (2002) The distribution of spontaneous
mutants and inferences about the replication mode of the RNA bacteriophage
phi6.  J. of Virology, 76: 3276-3281

Camilla Rang, J. E. Galen, J. B. Kaper, and Lin Chao (2003) Fitness cost of the green
fluorescent protein in gastrointestinal bacteria. Canadian Journal of Microbiology, 49: 531-537

Olin K. Silander, D. M Weinreich, K. M Wright, K. J. O’Keefe, C. U. Rang, P. E.
Turner, and Lin Chao (2005) Widespread genetic exchange among terrestrial bacteriophages. PNAS, 102:19009-19019

Sara D. Alvarez, Michael P. Schwartz, Ben Migliori, Camilla U. Rang, Lin Chao,
Michael J. Sailor.  (2007) Using a porous silicon photonic crystal for bacterial cell-based biosensing.  Phys. stat. sol. (a) 204, No. 5, 1439-1443

Chia-Chen Wu, Sara D. Alvarez, Camilla U. Rang, Lin Chao, Michael J. Sailor. (2009)
Label-free optical detection of bacteria on a 1-D photonic crystal of porous silicon.  Proc. SPIE, Vol.7167, 7160Z

Share This Post:
Följ oss