Slutna religiösa samfund manifesterar och proklamerar gärna med att de är den enda gruppen som innehar sanning. Jehovas vittnen brukar till och med säga att de ”lever i sanningen”. Alltså sanning i bestämd form singularis, det finns bara en och allt annat är motsatsen, lögn. Värdet av sanning är uppenbar, att veta vad som är sant är grundläggande för att kunna göra framsteg. Relativismen menar att allting är relativt och att som Sokrates uttryckte det; ”Det enda jag vet, är att jag ingenting vet.” Descartes förlitade sig inte på någonting och Bacon menade att vad vi bildar våra uppfattningar utifrån är våran art, härkomst och påverkan. Focault menade att när människan väl fötts in i ett tänkesätt så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka utanför denna box. I synnerhet om det finns människor som drar nytta av att individen tänker innanför boxen. Sanning är alltså inget självklart, men kan ett religiöst samfund ha sanningen? Svaret är otvetydigt ja, men bara kan. Ett religiöst samfund kan ha sanningen men att kunna ha och faktiskt ha är två helt olika saker.

Sanning är det som på ett korrekt sätt återspeglar verkligheten. Med andra ord är inte frasen ”stjärnor finns inte” sanning, för det återspeglar inte verkligheten korrekt, liksom frasen ”enhörningar finns” inte gör det eftersom dessa djurs existens inte har påträffats. Så sanning och fakta går hand i hand. För att sjunka djupare i frågan beträffande ensamrätten på sanning så är det av värde att se närmare på påståenden. Påståenden har en regel; att efter ett påstående är svaret alltid ja eller nej. Om det inte går att svara ja eller nej är påståendet ofullständigt. I resten av artikeln kommer påståendet ”Gud finns” att behandlas. Artikeln kommer inte att behandla vare sig hans existens eller icke-existens, utan endast att behandla frågan med ursprungsfrågan i åtanke (kan ett slutet religiöst samfund ha sanning?). Frågan är då således, korresponderar det påståendet korrekt med verkligheten?

Finns Gud?
För att hävda att påståendet ”Gud finns” korresponderar korrekt med verkligheten, måste det underbyggas av fakta. En individs samlade erfarenheter kallas för evidens. Så om en person hela livet har sett vita fåglar och aldrig har hört talas om fåglar med andra färger, så är det för denne rationellt att tro att det inte finns några andra färger på fåglar, då dennes evidensgrund består av vita fåglar. Detta är viktigt att alltid tänka på, att anledningen till att exempelvis en person tror på Gud eller inte gör det, beror på olika evidens, vilket ska respekteras.

Vilka fakta finns för att ”Gud finns”? Vissa religiösa menar att komplexiteten i ”skaparverket” är ett bevis. Detta är inte ett bevis, detta är en tolkning av verkligheten. Det kan mycket riktigt förhålla sig så, men det kan också inte förhålla sig så. Därmed är det inte fakta, utan en möjlighet som bygger på vissa antaganden. Att säga att Gud har gjort underverk är inte heller ett bevis, eftersom det inte finns några bevis för att det har skett. Men det kan ha skett. Vissa händelser som har skett har tillskrivits Guds handling. Att säga att ”evolutionsteorin inte går att säkert bevisa” och använda det som bevis är inte heller ett bevis, för bägge kan vara fel och bägge kan vara rätt. Att säga att bibelns profetior har gått i uppfyllelse är inget bevis, för vare sig de har gjort det eller ej så bevisar inte det någonting, bara konstaterar. Med andra ord krävs tro när inte bevisning räcker till. Då gäller det för individen att ha en rationell tro som bygges utifrån en välnärd evidens.

Argumenten för Gud
Ett argument ska följa en en logisk struktur. Ett argument ska ha minst två rimliga premisser (antaganden) som deduktivt eller induktivt leder till konklusionen (slutsatsen). Detta kallas för ett välformat argument. Det finns även fler former av välformade argument som denna artikel inte kommer att beröra. Argument kan användas för att stärka eller rent av bevisa att något är sant eller falskt. Vid argumentationsanalys kan argument granskas utifrån vad som kallas standardform. Det ser ut som följer:

Premiss 1
Premiss 2
————-
Konklusion

Först premisserna och sedan konklusionen. För att argumentet ska vara välbildat så ska argumentet som nämndes vara deduktivt eller induktivt gällande. Deduktivt innebär att konklusionen är ett direkt resultat av premisserna. Exempel:

P1. Alla hundar är gråa
P2. Zelda är en hund
——————————–
K. Zelda är grå

Alltså enligt P1 (premiss 1) så är alla hundar gråa och om Zelda är en hund så är hon grå. Konklusionen är således ett direkt resultat av premisserna. Ett induktivt välformat argument bygger på slutledning, att rimliga slutsatser kan dras utifrån premisserna. Exempelvis kan det se ut så här:

P1. Solen gick upp igår
P2. Solen gick upp idag
——————————–
K. Solen kommer att gå upp i morgon

Det är rimligt att tro att det förhåller sig så men det kan vara annorlunda, med andra ord handlar det om vad som är rimligt att tro och om vilken evidens individen innehar som validerar argumentet.

Varför är inte komplexiteten i ”skaparverket” ett bevis på Guds existens? För det första är det inget argument eftersom det bara är en premiss. Men enligt vad som kallas välvillighetsprincipen så ska lyssnaren hjälpa till att försöka få argumentet välbildat. Därmed kan det se ut på följande sätt:

P1. Något komplext uppstår inte av slump och kräver en skapare
P2. En bil är något komplext och kräver en skapare
P3. Universum är mer komplext än en bil och kräver en skapare
P4. Gud kan skapa något komplext
————————————————————–
K. Gud kan skapa det komplexa universum

Detta är ett sätt att använda komplexitetsargumentet. Lägg märke till att det avslutas med ”kan” och inte ”har” för att få logisk slutledning. Med andra ord ligger det ingen värdering i det utan det är den enda möjligheten för att bygga argumentet. Argumentet bygger på förutsättningen att något komplext inte uppstår slumpartat men det finns materia på subatomär nivå som uppstår och försvinner slumpartat. Så det är ett välformat argument men som inte bevisar någonting. Däremot påvisar den att det är rimligt att tro att Gud finns utifrån premisserna. Dock faller argumentet på sitt egna argument. För om något komplext kräver en skapare, vad kräver då den komplexa skaparen? En skapare. Vad kräver dennes skapare? Med andra ord så är det antingen en evig spiral av skapare eller så kräver inte något komplext en skapare men kan ha en skapare. Vare sig det förhåller sig på ovan nämnda sätt eller ej, så finns det inget samband mellan detta och Guds existens. För om det ska göra det måste argumentet se ut så här:

P1. Evolutionsteorin går inte att bevisa
P2. Det som inte går att bevisa är inte sant
P3. Om inte evolutionsteorin stämmer måste Gud finnas                                                                                                                                                                                  P4. P1 stämmer
———————————————————-
K. Gud finns

Detta är ett välformat argument. Problemet med detta argument är att det förutsätter ett antingen-eller-förhållande som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten (falsk dikotomi). Den förutsätter således att Gud och evolutionsteorin står i motsats till varandra när de bägge två i själva verket kan vara rätt eller bägge kan vara fel. Ett annat problem med argumentet är att det går lika bra att byta plats på orden ”evolutionsteori” och ”Gud”.

Därmed kan slutna religiösa samfund ha rätt, de kan till och med ha sanningen. Men endast Kan. Gud finns kanske men ett kanske är inte en sanning, det är en möjlighet. Om någon sedan väljer att tro på denna möjlighet är upp till denne som bör respekteras för detta beslut. Men när slutna religiösa samfund säger att de har sanningen eller rent av lever i den, är inte det en korrekt återspegling av verkligheten men det kan vara det.

 

Vera Lanängen – 27/12 2012

Har du åsikter angående artikeln? Maila mig här
För mer info läs: Reason & Argument av Richard Feldman

Share This Post:
Följ oss