I en serie artiklar skrivna för Hjälpkällan delger leg psykolog Marianne Englund oss sina reflektioner kring olika företeelser inom Jehovas vittnen. Den här gången fördjupar hon sig i vad som händer med skamkänslorna när man blir utsatt för ett så kallat kommittéförhör – ett förhör som bland annat praktiseras inom Jehovas vittnen mot den medlem som gjort sig skyldig till något som församlingen anser är en synd.

Vart tar skammen vägen under kommittéförhören?

Centralt för Jehovas vittnen är att församlingen skall hållas “ren” i andlig och moralisk bemärkelse. Det innebär att både uppförande, tal och tankar skall vara präglade av denna “renhet”.

Bröder och systrar skall vara anständiga både till klädsel och uppförande gentemot varandra. Flörtande, sexuella anspelningar eller något som kan anses oanständigt ska inte förekomma församlingsmedlemmarna emellan. En äldste ska inte ens besöka systrar ensam, även om besöket har ett “andligt” syfte. Det finns nämligen risker med det. Känslor av olämplig art kan väckas om förtroligheter utväxlas på tu man hand. Det blir skamligt med dessa olämpliga känslor, eftersom de betraktas som orena.

Dessa strikta regler sätts ur spel under kommittéförhören.

När någon ‘syndat’ är det plötsligt okej för en äldste att ingående fråga om de sexuella upplevelserna hos en församlingsmedlem. Man kan undra om det hade varit okej för samme äldste att fråga vilken syster som helst om hennes sexuella upplevelser/erfarenheter under ett församlingsmöte, eller när de går i tjänsten från dörr till dörr?

Inte troligt. Det hade betraktats som oanständigt och därmed skamligt. Kommittéförhören blir med detta resonemang skamlösa. Frågorna under förhören är rent integritetskränkande. Vad gör de äldste med den genans som detaljfrågorna väcker? Varför lyssnar de inte på den sunda, normala skamreaktionen i sitt sinne?

Svaret är att de väljer att följa organisationens regler om att de är ansvariga för att utröna om sann ånger finns. Även om det kräver ett skamlöst, integritetskränkande utfrågande på detaljnivå.

Församlingsmedlemmen som lärt sig att vara organisationen och äldsteanordningen lojal besvarar under skam dessa frågor. Äldsten som borde känna skam blir skamlösa, och den under förhör blir skambelagd och har inte skydd för sin integritet och sitt självbevarande. Det finns inte i tanken ens att säga: “Nu blir dina frågor oanständiga” eller “Jag diskuterar inte mitt sexliv med dig”- eftersom det finns ett hot om uteslutning. Där kan de äldste i princip bli gränslösa med sitt utfrågande.

När det gäller sexuella övergrepp som begåtts blir det än mer märkligt. Offer och förövare hanteras utifrån frågan vilken risk finns att församlingens rykte blir skamligt. Här är alltså fokus församlingens anseende och rykte först och främst.

När man talar om församlingens renhet innebär det just att förbli skamfri. Är förövaren äldste och den utsatte ett barn hanteras dessa som om de var jämbördiga församlingsmedlemmar, vilket innebär att offret/barnet/ungdomen kan utsättas för kränkande förhör om vad som hänt. Det kan finnas risk att offret blir anklagat för ‘att förtala’, vilket också innebär en risk for uteslutning.

Jehovas vittnen menar att enligt Bibeln skall det finnas två vittnen – alltså två personer som bevittnat händelsen eller som hört förövaren erkänna – för att ärendet ska kunna hanteras.

Förövaren kan uttrycka ånger och kan då förbli medlem i församlingen. Ingen i församlingen får veta att det finns en person som har sexuell lust till barn, vilket innebär att personen kan fortsätta umgås med barn i församlingen. Det viktiga är att församlingens rykte förblir gott.

Jag vill avsluta min reflektion med en undran jag själv hade i många år under min uppväxt. Om nu de äldste blir tillsatta “under vägledning av den heliga anden” under bön, vilket betyder att Jehova (= Gud) anser dem vara lämpliga att ansvara för församlingens ‘renhet’ – hur kan Jehova tillåta, eller ha överseende med, att en äldste begår sexuella övergrepp under lång tid? Organisationen är snar till att besvara frågan: Varför finns ondskan i världen? Svaret är: Världen är ju under Satans inflytande!

Men varför finns ondskan i ‘Sanningen’? Den är ju under “den trogne och omdömesgille slavens” inflytande? Om man frågar varför Jehova tillåter ondskan i “världen” är svaret att det har med “stridsfrågan” att göra. Men varför tillåter Jehova ondskan i “Sanningen”? Det fick jag aldrig något riktigt svar på.

Marianne Englund, 2011

 

 

 

 

 

Share This Post:
Följ oss