När Håkan var 22 år blev han stoppad av en person på gatan som erbjöd honom att göra ett personlighetstest. Det var hans första kontakt med en scientolog. Efter många år som aktiv inom rörelsen vågade han till slut lämna den. Idag arbetar han som legitimerad psykolog.

– Scientologikyrkan skiljer sig lite från de flesta sekter då man egentligen inte har ett religiöst budskap, berättar Håkan. Man påstår sig vara en kyrka utåt sett, men verksamheten går ut på att sälja den mycket speciella terapiformen som utvecklades av grundaren L. Ron Hubbard. Rörelsen har annars mycket gemensamt med Jehovas Vittnen, framförallt när det gäller den interna kontrollen av medlemmarna. Man har egna domstolar och ett välutvecklat angiverisystem. Avhoppare betraktas som den lägsta formen av liv på jorden och det är förenat med sanktioner om man skulle drista sig till att ha kontakt med någon av dem, även om det skulle råka vara en familjemedlem.

Idag arbetar Håkan som psykolog och hjälper andra som hoppat av olika slutna religiösa samfund. Han ställer också upp ideellt i Hjälpkällans kristeam. I den här intervjun berättar han om hur det går till när man träffar en psykolog, vilka problem ett avhopp eller en uteslutning kan medföra och hur man kan handskas med dem. Och mer därtill. Vad är det för skillnad mellan de som söker hjälp som varit med i ett slutet religiöst samfund och andra som söker hjälp?

När man tillhör ett sådant samfund så har man svar på allt (tror man). Ens tro förklarar allt som händer i världen. Att känna till exempel skam, rädsla och ångest är naturligt – men inom församlingen får man lära sig att det beror på att någonting är fel. Man kanske är andligt svag, borde ägna predikandet mer tid eller ha ett ”renare sinne”. Ju starkare tron är – desto mer förklarar den. När man tappar tron så kan man plötsligt inte förstå allt som händer runt omkring en. Hela världen känns konstig och oförklarlig. Man blir väldigt naken. Så när man då känner rädsla, skam eller ångest så är det lätt att ta till de gamla förklaringarna till varför man har de här känslorna – helt enkelt för att det är det enda alternativet man känner till!

 

Men känner inte alla människor så ibland, att man inte förstår världen?

Jo. Men för en som hoppat av ett slutet religiöst samfund blir det så mycket mer. Hela ens identitet är uppbyggd kring tron.

Som vittne drar man sig kanske för att gå till en psykolog för man tror att han kommer att angripa ens tro, inte förstå den eller försöka övertyga en om något annat. Är det så?

Vissa psykologer kanske skulle ge sig på tron, mot bättre vetande tyvärr. Det är många som inte har egna erfarenheter av sådant och vet inte riktigt hur de ska hantera det. Antingen blundar de för den helt och hållet, eller så förlöjligar de den oavsiktligt genom att inte ta upplevelserna på allvar.
Hur går det till när man söker hjälp hos en psykolog egentligen? Om jag kommer till dig och berättar att jag mår dåligt, vad säger du då?

Då får man först berätta lite om sitt liv och sin uppväxt, vad man har för vänner, vad man gör och så vidare. Oftast kan ju exempelvis en depression ha utlösts av att man har problem i någon av sina nära relationer. Orsaken till problemen står ofta att finna i mönster som graverats in i personen sedan tidigt i livet. Däremot om det handlar om en kris, vilket ett avhopp från en totalitär rörelse som vittnena oftast ger upphov till, är det viktigt att man får prata om krisen och inte sin barndom. Det är ett misstag som många psykologer som inte känner till vittnena gör, man tar inte krisen på allvar eller ännu värre klassar individen som psykotisk.

 

Vad är det för skillnad om jag söker hjälp hos någon som har egna erfarenheter av det jag gått igenom?

Jag tror varken att man ska blunda för det eller angripa det – man måste tackla det.

 

Hur går det till?

Det är olika från person till person förstås. Men det man kan säga om alla som varit med i ett sådant här samfund är att de så att säga vant sig vid att ha en massa stödhjul. Alla de här rörelserna går ut på att beröva individen hans känsla för sig själv – han ska bara verka för den stora massan, för samfundet. Rörelsen är viktigast, den är allt – och själv är man ingen. Då måste man naturligtvis minimera medlemmarnas makt över sig själva och säga att saker och ting är förbjudna eller att det är egoistiskt att göra si eller så. För dig som medlem är det dessutom väldigt lätt och bekvämt att ha en sådan färdigpaketerad modell. Min modell är mer att du måste själv känna efter i varje stund som du stöter på något nytt: Vad tycker jag om det här?

De flesta som jag träffar känner ångest inför att stå på egna ben. Deras tro har fört fram dem genom hela livet och så ska de plötsligt göra någonting själv, välja utifrån sina egna behov och sin egen vilja. Jag brukar börja med att uppmuntra dem att göra någonting kul – en resa, gå på bio eller vad som helst. Våga vara snäll mot dig själv, göra någonting bara för din egen skull! I början blir det väldigt ansträngande att cykla utan sina ”stödhjul”.

 

Hur länge brukar man känna att det är ansträngande?

Det tar lite tid… Ja det tar flera år. Men det är värt mödan.

 

Finns det några saker man kan göra för att utträdet och livet därefter ska gå mer smärtfritt?

Ja! Det är inte så lämpligt att bara släppa sin tro – den är ju ett skydd och förklarar allt som händer i världen. Då förstår man inte vad man känner och upplever, det blir för mkt som man måste förklara för sig själv på en gång. Det bästa är att först skaffa sig en kontakt utanför och testa. Att bara bli utslängd i tomma intet är inte bra! Man måste ta ett steg i taget.

Och att skaffa sig en utbildning; läsa på universitet – något som inte har med tron att göra.
Människor med mycket kunskap om omvärlden och sig själva har en mer flexibel livsåskådning. Den rasar inte ihop bara för att man skulle bli motbevisad i en fråga, då har man andra förklaringsmodeller att luta sig tillbaka på. För ett vittne är nästan all information utifrån ett hot mot den egna världsbilden.

 

Men just att börja ta kontakt med ”världsliga” människor och att göra saker för sin egen skull kan nog ge många före detta medlemmar skuldkänslor. Är det inte fult att göra så?

(skrattar) Nej, det är inte fult – tvärtom! Människor som styr inifrån sig själva är väldigt omtänksamma! Det är oftast de som är styrda utifrån som är de egoistiska. De handlar utifrån rädsla för att inte passa in, och då tänker de bara på sig själva egentligen.

Vi människor är i grund och botten goda och snälla och vill väl, och det kommer fram om vi handlar från vår egen övertygelse. När man är styrd av andra är det större risk att man gör någon annan illa än när man verkligen vet vem man är och vad man vill.

 

Men som ung i en starkt troende familj så vet man ju att om man gör som man själv innerst inne vill så kommer man att göra illa sina nära och kära?

Ja, och det är i den processen som många får psykiska problem. Det är fruktansvärt att man som tonåring ska behöva ställas inför ett sådant val! Men det är samtidigt en dålig relation om den hindrar en på det sättet, och man måste kanske till slut inse att ens egen hälsa är viktigare än relationen med föräldrarna.

 

Hur vet man vad som är en bra relation?

För det första är en bra relation mycket mer överseende med mänskliga brister. Vi är alla människor och har våra brister och svagheter, ingen är perfekt. Det är det som är att vara människa. Men man tycker om varandra ändå. Det är det som är det viktiga, för det går inte att vara perfekt. Det är det man strävar efter i alla sekter, att vara perfekt. Det är likadant med tron. En bra tro ska vara flexibel. Den ska kunna förklara mycket saker och inte vara så stel. Den ska inte ge upphov till en massa uteslutningar. En bra tro ska kunna inkludera många.

Finns det några frågor man kan ställa till sig själv för att testa om man har en ”bra tro”?

Det bästa är att läsa om hur folk har kämpat med tro och olika livsåskådningar genom historien. Om man läste allt som har skrivits och alla tankar om detta så skulle man förstå att det här är ju bara en livsåskådning i mängden. Det är absurt att tro att det skulle finnas en sanning… att vi har funnit den enda sanningen. Vad gör just min tro bättre än alla andras?

 

Men till exempel Jehovas vittnen har ju egna böcker som handlar om andra religioner, Människans sökande efter gud till exempel. Och jag minns att som vittne, när man läste om andra religioner, så förlöjligade man dem nästan. För vittnena kunde så mycket mer om Bibeln än alla andra…

Ja, men så säger ju alla sådana här samfund. De menar att det är de andra som förvränger och hittar på en massa, att de själva är mer upplysta. Och när man är inne i det så försvarar man sin tro med näbbar och klor. Man filtrerar bort allt som skulle kunna hota den egna tron. Men man måste kunna tvivla! Det är ju då man blir stark, när man tvivlar. Om du har den ”rätta” tron så måste du kunna tvivla!

 

Som medlem fick man ofta höra att det går så dåligt för dem som blir uteslutna eller begär utträde. Att de blir olyckliga och får en massa problem. Många var nästan rädd för uteslutna. Finns det inte risk för att man tänker väldigt negativt om sig själv om man går ur, och att man kanske gör omedvetet så att det går dåligt för en själv?

Jo, men anledningen till att det kan bli så är ju att allt det som är du själv – allt som varit förbjudet – plötsligt ska explodera ut. Man har inte någon koll alls på vad som händer. Det finns så mycket som man får trycka undan om en själv som vittne. Det får konsekvenser till slut.

En bra tro ska förklara även ens inre känsloliv. Den här tron gör inget annat än trycker undan naturliga känslor – och det är inte bra att göra det. En bra tro ska förklara även det som händer inom en till exempel när man kommer i puberteten. Det växer ju känslor inom alla ungdomar, man upptäcker det motsatta könet och så vidare. Om det är förbjudet så blir det väldigt konstigt.

 

Men så var det ju förr i tiden? För bara femtio eller hundra år sedan…

Jo, och då fick vi neuroser och blev hysteriska… Nuförtiden är inte folk neurotiska på det sättet.

 

Menar du att folk mår bättre idag?

Nuförtiden finns det andra problem istället som vi får hitta lösningar på.

 

Det är ju många ungdomar bland vittnena som blir uteslutna just på grund av ”otukt”?

Ja, men det är ju just det – tron har ingen bra lösning där, utan den säger bara att vi ska vara avhållsamma tills man gifter sig, men den förklarar ändå inte riktigt varför.

 

Och så får man inte tänka ”omoraliska tankar” heller…

Ja, det är ju typiskt. Om man vill få folk att tänka på något så ska man förbjuda dem att tänka på det – då tänker de inte på annat!

 

Fast när man påpekar alla de här reglerna för vittnen så brukar de säga att det inte är några bestämda regler utan ”rekommendationer” och att det är frivilligt att följa dem.

Ja, fast vad händer om du inte följer ”rekommendationerna” då?

 

Jo, i och för sig… Men det finns ju lagar och regler ute i samhället också. Vad är det för skillnad egentligen?

Att det finns för mycket som man inte får göra. Man får inte ens tänka fel tankar, och då börjar det bli jobbigt – för tankar har man egentligen ingen koll på. Det kan ju dyka upp de mest konstiga och idiotiska tankar. Men det som spelar roll är ju vad man gör, inte vad man tänker! Det är det där, när de är inne i ens hjärna och rotar, det är jobbigt. Tron blir som ett filter eller en programvara som tolkar allting som händer så att det stämmer överens med det som samfundet sagt.

 

Men har inte alla människor en sådan ”programvara”, vare sig de är troende eller inte?

Jo, man måste ha en sådan, det gör världen begriplig och skapar mening. Men i det här fallet blir tron hela ens jag. Förlorar man den så tror man att man kommer att förlora sig själv också. Man blir rädd för att försvinna om man tar till sig ny information eller omprövar sin tro.

Det är först när man vågar göra det, och omprövar sig själv, som man upptäcker att man faktiskt finns kvar. Det är en oerhörd känsla.

 

När jag intervjuade Karl-Erik Nylund (präst i svenska kyrkan), och frågade honom om hur man skulle handskas med demonrädsla, så svarade han att man skulle be. Men det känns kanske inte så aktuellt om man nyss hoppat av från Jehovas vittnen. Vad skulle du svara på det?

Då måste jag först förstå hur de här tankarna på demoner har uppstått, kan du förklara?

 

Ja, som liten hörde jag ständigt historier om demoner av de vuxna i min församling. Att om man läste fel böcker eller lyssnade på olämplig musik så var det som att bjuda hem en till sitt vardagsrum och de skulle börja påverka en. De kunde till exempel börja slå i skåpluckor, dra av en täcket när man sov och så vidare.

När vittnen kommer till vården och säger sådana här saker så blir de stämplade som psykotiska, vilket är ett problem tycker jag, för det är inte det det handlar om egentligen. Det svåra är att få folk att släppa det här, för det sitter i ryggmärgen. Man måste helt enkelt utmana ”demonerna”.

Man kan jämföra det med ett dataspel.. Man måste hämta kraft först. Men man måste nog slåss mot de inre fienderna först innan man ger sig på de yttre.

 

Vilka är de inre fienderna, menar du?

Det är mer att våga göra något som tidigare var ”förbjudet”. Våga utmana förbuden. Läsa horoskop kanske, köpa en trisslott, gå på dejt. Våga utmana och se om det händer något farligt. Testa något litet först som känns lagom ofarligt. När man gjort det har man byggt upp energi för att ge sig i kast med ”demonerna” och de stora grejerna. Men det handlar egentligen om att när man väl har byggt upp något annat, så blir inte tron på demoner lika viktig. Så det gäller att ersätta den tidigare tron med något annat.

 

Detta att lära sig att lita på sig själv låter svårt. Hur ska man veta när det är rätt eller fel egentligen? Ibland vill man ju flera olika saker på samma gång.

Man måste prova sig fram, inte förhasta sig och kasta sig in i saker. Liksom det finns ”falska profeter” därute, kan man säga att det finns falska profeter i ens känsloliv också. Något som fungerar för mig är att vänta någon dag med att bestämma mig. Om jag känner likadant efter en tid så handlar jag enligt den känslan. Ta ett steg i taget och fortsätt med det som känns bra!

När något inte känns bra så måste du ta ansvar för de känslorna och göra något åt det själv – avbryta kontakten med den personen alternativt inte göra den saken mer. Man måste lära sig det – det ska bli som en slags inre kompass.

Det handlar också om att man måste våga säga nej till andra. Vi människor fungerar mkt per automatik, vi gör saker utan att vi är medvetna om det – bygger upp rutiner och scheman för hur saker och ting är och för hur man ska göra. Man äter, andas, gör massa saker utan att tänka på det. På samma sätt så tänker man på ett visst sätt, utan att tänka på varför man tänker på det sättet, det bara är som det är. Om man ska ändra på det så måste man ifrågasätta sina egna tankar och det man gör.

Som människa är alla olika, man har olika intressen, man är bra på vissa saker och dålig på andra saker. Man måste lära känna sig själv och hur man fungerar, vad man tycker om och inte tycker om, utifrån vad ens egen kropp säger – inte utifrån vad läran säger. Om man växer upp i en sådan rörelse och är homosexuell till exempel är ju det fruktansvärt ”fel”. Men man får inte vara rädd för den man är! Man blir en mycket bättre och snällare människa när man lär känna sig själv och kan verka utifrån den man är.
Som före detta medlem i scientologikyrkan har Håkan förståelse för att man är skeptisk till att prata med en psykolog. Nästan alla slutna samfund ser psykologer och myndigheter som ett hot, eller i bästa fall som en del av ”världen” – någon som inte delar ens värderingar och som inte kan ha förståelse för ens tro. I vissa fall blir farhågorna besannade och man kommer till en person som inte har kunskap om den specifika problematik det innebär att lämna en rörelse som Jehovas vittnen.

Men en psykologs avsikt är aldrig att ta ifrån dig din tro eller få dig att passa in i någon specifik modell. Hans uppgift är att hjälpa dig att komma fram till vad du själv vill – något som är väldigt svårt som avhoppare. Innan behövde man ju bara vända sig till vittnenas litteratur för att få ett detaljerat svar om vad som är rätt och fel. Man behövde inte heller ifrågasätta det som sades där – något som man måste göra dagligen ute i ”verkliga” livet. Du kan också få hjälp att handskas med din nya livssituation och att hantera de känslor som dyker upp i din speciella situation.

Vissa upplever det som frustrerande i sin terapi att psykologen inte kommer med färdiga svar och lösningar. Men det är inte så det fungerar. Det finns ingen lösning som är rätt för alla. Däremot kan en psykolog vara till god hjälp om man vill reda ut sina egna tankar tillsammans med någon som har professionell erfarenhet av att hjälpa människor.
E-post: info@hjalpkallan.org

Av: Noomi Lappalainen
Mitt samtal med Håkan Järvå ägde rum den 9 juni 2007 i Göteborg

Share This Post:
Följ oss