En berättelse om en kvinnas skuldkänslor och svårigheten med att leva ett enligt sekten rent kristet liv.


Jag är en före detta ”syster” som varit ett vittne i tjugosex år. Jag döpte mig 1971 sexton år gammal och lämnade ”sanningen” för åtta år sedan. Jag kände mig till en början tveksam till att berätta min historia eftersom den berör ett känsligt område. Men jag tror att även om det är det, så kan det vara till hjälp för de som varit och är i en liknande situation. I ett sådant här media finns inte så stor plats att berätta så att alla nyanser kommer fram. Hela bilden framträder inte riktigt så att man kan förstå. Men en dag kanske jag skriver en bok om min resa genom livet och där jag står nu idag. Då förstår man nog bättre alla grundorsaker till att det blev som det blev. Men jag försöker att berätta i så korta ordalag som möjligt. Jag använder inte de riktiga namnen på personerna jag haft kontakt med av hänsyn till vissa av dem.

Jag och min syster Lena började studera med Jehovas Vittnen 1968. Jag var då 13 år och min syster 12. Det var vår pappa som gjorde oss intresserade genom att berätta om vad Jehovas Vittnen lärde om paradiset. Han hade själv varit med på några bibelstudier tidigare. Jag är uppväxt i en stor familj och har haft en rörig början i mitt liv. Varken vår mamma eller pappa brydde sig riktigt om oss som barn så vi blev en aning vildvuxna. Jag tror att det var ett halmstrå för min pappa att ta till det där med Jehovas vittnen för att låta andra ta hand om vår uppfostran.

Jag tyckte det lät fantastiskt, att få bo i paradiset där alla djur, till och med lejon skulle bli tama. Jag tyckte också att bilderna på Babylons fall var otäcka och hoppades att jag inte skulle vara nära en kyrka när det skulle bli verklighet. Vi gick regelbundet hem till en syster i församlingen för studier och började ganska snart besöka Jehovas vittnens möten. Jag tyckte om att besöka mötena. Det kändes så tryggt. Alla var så vänliga mot oss och vi fick många nya mammor och pappor i församlingen. Vi skrev in oss i teokratiska skolan och började följa med ut i tjänsten.

Till en början klädde vi oss som vi brukade i korta kjolar och klänningar, men efter ett framträdande i teokratiska skolan var det slut med det. Vi fick tillrättavisning av de äldste och jag bytte lydigt min klädstil. Eftersom vi var så fattiga fick vi lite kläder som var mer teokratiska av en syster i församlingen. För mig som växt upp utan fasta regler och utan att någon brydde sig kändes allt underbart. Lärorna växte sakta in i mitt sinne och blev en del av mig och jag ifrågasatte aldrig när jag var ung om det var sant eller inte. Jag var helt enkelt övertygad om att det var sanningen. Mina problem skulle framträda på ett annat plan, problem som tryckte ned mig totalt och fyllde mig med tunga skuldkänslor som jag till slut inte orkade bära.

Jag upptäckte mig själv sexuellt när jag var 15 år och badade i badkaret. Jag förbannade från den dagen en artikel i en av våra kvällstidningar som talade om hur man gjorde för att tillfredsställa sig själv. Jag var ju troende och sådant var synd. Jag blev rädd för mitt eget begär och vågade inte bada på flera veckor! När man är ung har man starka känslor och detta ledde till att jag ”syndade” ofta och tillfredsställde mig själv med ständigt dåligt samvete som följd. Dessutom publicerade Vakttornet då i slutet på 60-talet och början på 70-talet, längst bak frågor och svar från läsekretsen. Där behandlades utförligt vad man fick göra och inte fick göra sexuellt. Både i parförhållanden och på egen hand. Efter att ha läst några artiklar som handlade om självbefläckelse kände jag mig helt utdömd av Jehova. Jag kunde inte hindra mig själv och varje gång ledde det till ångest, ånger och bön om förlåtelse. Jag ansåg mig vara en usel kristen för jag hade inte kontroll över mina syndiga böjelser. Jag var verkligen förtappad.

Jag gick ut och predikade för andra om Harmageddonstriden och striden närmade sig. Alla som inte trodde och levde efter Jehovas bud skulle förgöras, kyrkan skulle falla. Fåglarna skulle hacka de dödas ögon ur deras hålor och människorna ligga utspridda från ena jordens ända till den andra. Vi som överlevde (om jag nu hörde till dem) skulle som första uppgift städa upp. Vi skulle begrava de döda och bygga upp jorden och förändra den till en paradisliknande trädgård. Där skulle alla Jehovas Vittnen leva i fred med varandra. Årtalet 1975 framhölls i all litteratur så det var inte lång tid kvar. Jag tänkte ofta att nu kanske den och den jag mötte i tjänsten fick sin sista chans, men jag tänkte också att jag kanske också skulle dö. Jag kände att jag inte kunde leva upp till kraven. Jag skulle aldrig bli godkänd av den stränge guden Jehova. Jag hade ju en svaghet, en ovana som jag inte klarade av att bryta.

För mig som hade dessa ”problem” blev det viktigt att hitta en partner som kunde hjälpa mig med mina behov. Någon som kunde rädda mig så att jag klarade av att bevara mig ren inför Jehova så att jag inte skulle bli dömd till döden. Jag blev förälskad i en nydöpt broder och vi gifte oss 1975. Det gick väldigt snabbt. Jag trodde att nu skulle mitt “problem” att tillfredsställa mig själv lösas. Äntligen! Jag förstod redan på bröllopsnatten att jag hade tagit miste. Jag ville mycket mer än honom och så blev det. Sexuallivet utvecklades inte heller som det borde då jag försökte följa alla Jehovas bud som framhölls i Vakttornets frågespalt. Några månader efter giftermålet insåg jag att jag inte var kär i mannen jag gift mig med. Jag kände honom inte och tvärtom och vi lärde aldrig känna varandra riktigt. Men har man gift sig och är ett JV så finns ingen återvändo. Skilsmässa är bara tillåtet om man varit otrogen.

Nyårsaftonen kom 1975 och Vakttornet kom nu med bortförklaringar om varför de talat om 1975 som tidpunkten för slutstriden. Jag köpte allt de sade. Vi var ju ett ödmjukt folk som kunde göra fel och Jehova uppenbarade sina sanningar en bit i taget. Jag visste inte då hur många gånger under 1900-talet som dessa misstag upprepats. Vi fortsatte våra liv som vittnen.

Vi delade 16 år tillsammans. De första 10 åren flöt på, vi fick barn och de tog vår tid. Men jag kunde inte lösa mitt ”problem” och dessa skuldkänslor växte sig så djupa så jag drabbades av en djup depression. Det tog sig också uttryck i form av smärtor och värk i kroppen. Jag orkade helt enkelt inte längre och tankar på självmord dök upp emellanåt. Gud ville ju i alla fall inte ha mig. Jag blev ett psykiskt vrak. När jag skulle besöka möten fick jag ligga i en vilstol längst bak för att orka vara med.

Jag orkade till slut inte längre besöka mötena för det kändes som att jag inte kunde nå upp till alla krav som predikades där och jag blev overksam. En äldstebroder, jag kallar honom Lars-Erik gjorde besök i vårt hem och vi skulle få hjälp med bibelstudium. Jag hade läst i någon tidskrift att man kunde söka hjälp av de äldste om man hade dessa problem som jag hade. Till slut tog jag modet till mig att berätta för honom om mitt problem och mina självmordstankar. Han lovade att hjälpa mig. Min man visste inte om detta.

Varje gång Lars-Erik och jag blev ensamma med varandra frågade han hur det gick. När jag berättade att det inte gick så bra gav han tydliga besked om hur besviken han var på mig. Han framhöll också att jag inte skulle orka hålla mig kvar i sanningen om jag fortsatte. Konstigt nog så bad vi aldrig tillsammans till Jehova om hjälp. Jag kände mig med tiden ännu uslare, ännu mer syndig, som någon som endast var värd att trampas på. Denne äldstebroder var också vår bokstudieledare och valde att ägna ett helt bokstudium till att tala om vad Gud ansåg om självbefläckelse. Jag visste där jag satt bland alla de andra att han talade bara till mig och jag skämdes oerhört. Jag blev helt knäckt och kände att det inte fanns någon förlåtelse för mig.

Efter några veckors hjälpstudium upphörde Lars-Erik att besöka oss och hälsade inte på oss på Rikets Sal. Detta var väl också ett led i hans tuktan av mig. Jag skrev ett kort brev till honom för att få veta orsaken. Han visade brevet för min man och frågade om han visste om att jag skickat det och det visste min man. Han sade också att det kunde missuppfattas att jag som syster skrev brev till honom. Han förnekade naturligtvis också att han brustit när det gällde oss.

Vid denna tid var det turbulens i äldstekretsen och denne ”broder” var obekväm, någon de ville ha bort. Jag tog kontakt med en annan äldste i församlingen och förklarade hur det låg till, att Lars-Erik hade slutat besöka oss trots att vi inte var andligt starka ännu. Men jag berättade inte mitt ”problem” och det visade sig senare att det endast var Lars-Erik som kände till problemet. Kretstillsyningsmannen var på besök och han fick veta att Lars-Erik inte skött sitt uppdrag. Det användes för att få honom att lämna äldstekretsen. Min man och jag fick komma i förhör om hur han skött sig. Han ombads att lämna äldstekretsen men vägrade. Istället anklagade han mig efter ett möte för att ha uppviglat hela församlingen mot honom. Jag blev oerhört ledsen och arg och jag sprang ut ur Rikets Sal och slängde igen dörren efter mig med en smäll och grät i djup förtvivlan på vägen ned till parkeringen. Jag orkade helt enkelt inte med mer. Lars-Erik följde efter och jag berättade hur det kändes och han bröt av någon anledning också ihop.

Det ledde till att han och hans fru flyttade till en annan församling. Jag var helt knäckt och förutom värktabletter drack jag vin för att döva alla psykiska och fysiska smärtor och jag slutade besöka mötena. Ingen av de andra äldste brydde sig heller om hur jag kände, utom en gång då jag blev uppmanad att gå ut i tjänsten igen, trots att jag var i en djup depression. Jag kände att i denna församling fanns ingen kristen kärlek och omtanke. Det som hade predikats i alla år var bara ord. Ingen av de äldste visade detta i handling.

Jag försökte att förtränga det som hänt och min man och jag började bygga hus och jag födde ytterligare ett barn. De andra barnen började bli stora och nu hade vi något att ägna oss åt igen. Men detta räckte inte. Jag mådde mycket dåligt och visste att jag inte klarade av att leva som ett Jehovas Vittne längre. Jag gav upp. När jag började tänka på att lämna församlingen ringde några ord i mina öron som jag hört några år tidigare av min mans bror som då hade blivit utesluten. Han hade sagt till sin syster som också är JV att han kunde hjälpa henne ur det ”där”. Tanken dök upp i mitt sinne. Tänk om jag var med i en sekt!

När så chansen dök upp och jag blev förälskad i en världslig man tog jag det halmstrå som fanns för att komma loss från allt och jag begick äktenskapsbrott. I och med det så lämnade jag in min ansökan om utträde ur församlingen, fullt beredd att dö i Harmageddon. Jag lämnade samtidigt in skilsmässopapperen. När jag skickat min utträdesanmälan till de äldste kände jag konstigt nog en stor lättnad. Det kändes som om något kärleksfullt var närvarande. Det kändes som om jag inte var övergiven trots allt. Jag ringde min mans bror som jag inte fått tala med sedan han blev utesluten och han hjälpte mig att få kontakt med stödgruppen i Göteborg. De skickade broschyrer och boken Samvetskris till mig och när jag läste materialet var det som om fjäll föll från mina ögon! Jag kände en så oerhört stor lättnad och frid. Det jag varit med i var inte ”sanningen”, det fanns ingen sådan dömande Gud. Världen blev ljus, full av liv och så mycket nytt det fanns att upptäcka. Jag gick i ett salighetsrus. Det kanske fanns en universell förlåtande kärlekskraft ändå. Jag är också oerhört tacksam att det fanns hjälp att få när jag behövde det. Mitt liv skulle ha sett annorlunda ut idag om jag fortfarande hade burit på denna tunga skuldkänsla. Jag är inte säker på om jag fortfarande skulle ha varit i livet då.

Sedan dess har jag studerat på universitetet i flera år och skaffat mig en examen, jag har också lärt mig att ifrågasätta och har fått mitt självförtroende tillbaka. Jag säger inte att jag är kristen idag, jag tror att Kristus har funnits och att han var en betydelsefull person, liksom Buddha och andra ödmjuka starka personligheter. De har alla ett kärleksbudskap. Jag tror också att alla måste hitta sin egen väg till Gud och jag vandrar på den vägen och söker fortfarande efter 8 år. Jag vet att det finns något kärleksfullt och tror att det existerar kärleksfulla krafter. En dag vet jag att jag kommer ”hem”. Visst var resan hit smärtsam och traumatisk till att börja med men idag är jag och barnen lyckliga och mer harmoniska och jag tar mig själv för den jag är. Jag tycker om mig själv idag med allt vad det innebär, jag är snäll mot mig själv, mot mina barn och försöker göra det bästa mot andra runtomkring mig, och jag aktar mig för att döma någon annan eftersom jag själv har blivit så hårt dömd för något som jag idag ser som helt triviala saker. Det enda som jag sörjer är att min syster Lena fortfarande är kvar i ”sanningen” men en dag kanske hon också får upp ögonen och då kommer jag att bli oerhört lycklig.

Anonym.

Share This Post:
Följ oss