Vad som hade fört ihop en överförfinad dam och en råbarkad sälle, det har för mig varit ett mysterium. Mina föräldrar var som från olika planeter. Min mor var en mycket intelligent kvinna, lärare i ambulerande skola på landsorten, och musikalisk och röstbegåvad som hon var, fungerade hon dessutom som försångare (klockare) i kyrkan. Av: Anne-Marie Liljeqvist

När hon år 1913 gifte sig trodde hon väl att hon skulle få en bra man, ty han var diakon. Men hon blev svårt bedragen, ty han var alkoholist. Intelligenta människor var de båda två, och hade fått utbildning mer än folk i allmänhet på den tiden, men som människotyper var de totalt olika, antipoder till varandra. Sen kom Jehovas vittnen med sina falska profetior, falska löften och argumentationer. De påstod, att en sann religion är botemedel till alla äktenskapliga problem. De lovade inte himmelriket, utan ett paradis på jorden. Han började fundera – att sitta och spela harpa i himmelen eviga tider skulle vara en pinobänk för en omusikalisk man, men att få odla vingårdar och dricka det som kommer från vinträdet passade bra för en gammal drinkare. Han ville bli Jehovas vittne och tvingade även sin hustru att bli det.

Vi var fem barn och blev alla hjärntvättade till att tro att JV var den enda riktiga religionen. Farsans alkoholism förvärrades ändå, men han fick aldrig någon tillrättavisning av Vakttornets ledande bröder. Senare har jag fått höra, att många bröder i ledande ställningar var drinkare, t.o.m. i Vakttornets expedition fanns bröder som var skåpsupare. Vi bodde i eget hus i Nokia, men när farsans superi förvärrades gick både hus och hem snart ner genom strupen. Vi var på bar backe hela familjen.

Mamma skaffade en hyreslägenhet i Helsingfors, men farsan kom inte dit. Han var redan en korrumperad alkoholist och han gick frivilligt till militärtjänsten bakom fronten. Det var år 1939, när kriget började. Det var ransonering av mat, och portionerna som man fick med livsmedelskorten räckte inte till att stilla hungern. Vi levde på svältkost och hungrade hela tiden. Det var brist på kläder och skor, sådant fick man bara från svarta börsen till högt pris. Ryssarna bombarderade Helsingfors oupphörligt. Flyglarmet kom ofta på natten, så vi fick inte sova alla nätter, bara sitta i bombskyddet och vänta på faran-över-signalen. Många höghus blev till ruiner och bostadsbristen förvärrades. Man levde i stämningen av världsundergång. För Vakttornets budskap var det guldålder, deras profetia om världens ände gick åt finländarna som spriten i huvudet i bastuvärmen.

Jag är det yngsta av de sex barnen och totalt olik de andra, som brås mer eller mindre på far, jag brås på min mor. Så det var inte bara åldersskillnad, det var framför allt artskillnad. Jag kände mig främmande bland mina systrar, jag var en musikalisk sångbegåvning. Vi bodde trångt, och eftersom jag ingen annan tillflykt hade hamnade jag på JV:s möten. Jag var ung och barnslig och tog på allvar den religionen, d.v.s. “sanningen”. De andra menade att “låtom oss då äta och dricka, ty i morgon måste vi dö”. (1 Korinthierna 15:32, [Bibelcitaten är hämtade från 1917 års svenska översättning.]) Jag predikade också för farsan, som skulle vara JV, men var han det? Jo, fanatisk JV, fanatisk krigstokig, delirant och dekisgubbe. Slutligen var han tvungen att sluta supa. Han var redan gammal och sjuk, hade leukemi.

Med tiden blev jag medveten om att det råder väldig rivalitet om de olika förtroendeuppdragen i VT:s organisation. Det är en sorts symbol av värde, fast bara där i vänskapskretsen. Ändå ger det prestige, anseende, självaktning och säkerhet. Det stiger åt huvudet på somliga och de börjar inbilla sig att vara någonting. Sen använder de det som en trumf i arbetsmarknaden, de påpekar för arbetsgivaren hur pålitliga och fullkomligt ärliga de är, när de är i ledande ställningar i den världsomfattande, kristliga organisationen. Förtroendeuppdragen i församlingen kan vara så enkla, att man klarar dem om man behärskar innanläsningen någorlunda bra och känner till siffror för att kunna räkna antalet närvarande på möten. De “pålitliga” JV eftertraktar gärna speciella latmanssysslor, många är portvakter, garderobiärer, vaktmästare o.s.v. Men jag har personligen fått iakttaga, hur de “pålitliga och ärliga” JV fuskar och slarvar på arbetsplatsen, alltså stjäl tid och egendom från arbetsgivaren och kunder. VT mäter människovärdet med rapporter från tjänsten på fältet, och med sina stränga krav tvingar de vännerna till tävlingsanda, fusk och försummelse i arbetslivet. Så de tjänar VT, inte Gud. Det står ju i bibeln: “I tjänare, varen edra jordiska herrar lydiga, med fruktan och bävan, av uppriktigt hjärta, såsom gällde det Kristus.” (Efesierna 6:5) “I tjänare, varen i allt edra jordiska herrar lydiga, icke med ögontjänst, av begär att behaga människor, utan av uppriktigt hjärta, i Herrens fruktan. Vadhelst I gören, gören det av hjärtat, såsom tjänaden I Herren och icke människor.” (Kolosserna 3:22, 23)

Jag var ung och enfaldig, oerfaren lantlig oskuld från småstaden Nokia, nyligen flyttad till huvudstaden. Bara så småningom blev jag medveten om att i den amerikanska religionen måste sällskapandet också ske i den amerikanska stilen. Man umgicks inte stadigt, utan man hade en kväll en kompis, en annan kväll en annan. Mycket förvånade jag mig när jag hörde bröder, unga killar, presentera såna jesuitiska åsikter som “allt är tillåtet i krig och kärlek” eller “ändamålet helgar medlen”. En kille tyckte att “det skulle vara mycket lättare att vara en grottmänniska, som fordom; man behövde inte alls fria, man tog bara flickan i håret och halade henne till grottan, och om hon spjärnade emot, slog man henne medvetslös med en klubba”. Konstigt, tänkte jag, man talar inte om grottmänniskor i bibeln. Men sådana spelevinkar de var, unga bröder från VT:s expedition. De hade också gått och promenerat på Esplanaden, gastkramat och kysst vilka som helst främmande tjejer som kom emot dem. Landstjänaren Harteva hade förebrått dem och vrålat åt dem: “Om du kysser en flicka, måste du gifta dig med henne!”

Jag struntade i såna historier. Jag skulle ha velat studera bibeln för att få veta vad bibeln egentligen säger och vad “sanningen” är, som de talade så mycket om. Men jag hade ingen möjlighet till bibelstudier, ty nu började alla tiders trakasserier för de där kärleksaffärernas skull. Efter Hartevas moralpredikan började killarna ta kärleksaffärer på allvar. Men så dåligt uppfostrade som de var, hade de inga människoseder. De tyckte att det räcker om man kommer och utbrister till flickan: “Jag tar dig till min hustru!” Så fick också jag en dag ett brev där broder Matti förklarade att han ville ha mig till sin hustru och att om ett jakande svar inte kommer per omgående, så dör han. Ett nekande svar gick per omgående, men Matti dog inte. Det var bara början. Broder Matti råkade vara en stor favorit i Sällskapet eftersom han gned på en fiol. Jag kände knappast honom, jag hade bara hört att någon spelade fiol på mötena med en annan, som spelade piano.

Det började en hetsjakt som saknar motstycke. Det var andra killar också, rivaler till Matti. De kom två på en gång eller alla på en gång som Jukola-bröder i Aleksis Kivis roman “Sju bröder”.

Jag såg ingenting ont i att gå och promenera med någon kille, så jag gjorde det själv med olika kompisar. Jag ville veta vad den s.k. “sanningen” och den sanna kristendomen är. Jag hade mina fördomar som härstammade från min barndom. Birfilaren försökte alla möjliga konster; beröm, gåvor, ärliga och oärliga, skrattretande metoder och knep. Han försökte övertala och skrämma mig, och först och främst serenader. Men inte ens de mest glödande, passionerade rytmer, såna som ungersk czardas eller tango Svartsjukan gjorde någon verkan på mig. Andra killar försökte andra metoder, de började kyssa och krama och tafsa på en hur som helst när man första gången gick ut med någon. Nog fick jag åtminstone försmak om hurudan den sanna kristendomen är. Jag blev förfärad. När jag hade förkastat alla Mattis giftermålsanbud flera gånger om, hittade han alla möjliga fel på mig, han uppräknade alla mina skönhetsfel i ett kör rakt i ansiktet på mig. “Sura, sa räven om rönnbären”, tänkte jag. Till sist gjorde han samma fel som Tannhäuser, men sjönk ännu mer i mina ögon. Sen gick han och gifte sig med den första bästa han hittade och berättade för en äldre syster, att han gjorde det till förtret för Helme. Vilken absurditet!

Vi var några musikintresserade ungdomar, som hade startat en liten sångkör och en liten orkester; piano och några violinister. Första fiolen spelade Matti. Jag åtminstone var mycket entusiastisk. Det var naturligtvis helt amatörmässigt, men jag var ung och okunnig och visste ännu ingenting om något bättre. Jag tyckte att det var precis det rätta sättet att använda sin röstbegåvning till Guds ära. Jag trodde att man sjunger tillsammans i kristlig sämja och ömsesidig kristlig kärlek. Så föreföll det nog i början. Alla var blyga och generade. Vi var bara två som tog sånglektioner, syster Kaija och jag. Men efter att jag hade gett korgen till Matti, hände det en radikal förändring.

Syster Kaija, som var mindre attraktiv till utseendet och dessutom oformligt överviktig, antog – uppenbarligen uppmuntrad av Matti – en helt hänsynslöst fräck attityd. Hon kom framrusande, armbågade sig till mikrofonen och där stod hon med sin väldiga kropp och med armbågarna utsträckta, näsan nära intill mikrofonen. Det var nu bara hennes röst som hördes från högtalarna. Hon var en typisk uppkomling, och sjungandet steg genast åt huvudet på henne. Hon påstod sig vara 17 år gammal, men att döma av hennes väldiga kroppsbyggnad, 5-6 gånger en normal människas i omfång, skulle man ha antagit henne för 50-åring. Hon hade tonåringens naiva, pipiga röst, smånäpen, men spikrak som en lergök, vilken som sådan inte hade nått långt. Men när högtalarna förstärkte hennes röst, då ekade och skallade det i stora Mässhallen, speciellt när de förbittrade “pärlfiskarna” skruvade volymen till maximum. (Mitt dåtida finska namn Helme betyder pärla.) För somliga var det kanske “Guds röst och inte en människas”, men andra stoppade redan fingrarna i öronen för att skydda sina trumhinnor.

För mig var sjungandet inte något infall. Sjungandet sitter i blodet på mig. I min mors släkt är en stark sångtradition sedan flera generationer tillbaka. Mor, som upptäckte min exceptionella musikalitet redan i späda barndomen uppmuntrade mig alltid att sjunga, och det ville jag själv också, jag ville bli en sångerska. I de här kretsarna blev jag ändå fullständigt påtrampad av andra.

Matti, en amatörviolinist, var JV:s högsta auktoritet i musikfrågor. Han började nu göra reklam och propaganda för Kaija, han påstod, att Kaija blir världsberömd i en handvändning. Han prisade Kaija till skyarna och höjde henne till legendarisk berömdhet, förstås bara bland JV-vännerna. Jag hamnade helt i skuggan, men jag visste, att det var bluff. Sanningen var den, att Kaija visste ingenting om noterna, utan det var hennes privatlärare som not för not pluggade melodin i hennes huvud. De enkla Rikets-sångerna kunde vem som helst, de sjöngs också gemensamt på mötena.

Jag däremot förberedde mig omsorgsfullt till mitt blivande musikeryrke. Jag kunde redan spela piano och hade elementära kunskaper om musikteorin. Min röst var kanske inte just då i bästa skick. Man påstår att överfetma förbättrar sångrösten. Jag var mager och uthungrad, uppväxt med krigstidens svältkost. Dessutom hade jag varit pionjär på landsorten sju månader. Det hade varit en enorm besvikelse för mig, hårt och tungt arbete, som hade helt överstigit mina svaga krafter. Jag hade också insjuknat allvarligt under den tiden. Nu var jag uttröttad och i dålig kondition. Ändå var jag flitig i tjänsten på fältet, fast jag måste försumma mina sångövningar fördenskull. Till min stora förvåning fick jag nu höra, att syster Kaija aldrig gick i tjänsten på fältet. Hon berättade det själv för mig.

Ser man på, tänkte jag, de svaga och klena kör de till ödemarken för att förgås under arbetsbördan, medan andra äter och frossar och övar sin röst för att få gala och stoltsera på podiet på sammankomsterna. Kaija berättade också, att hon bryr sig inte det bittersta om “sanningen”, hon kommer bara för att få sjunga. Matti för sin del förklarade, att det är Gud Jehova själv som har upphöjt Kaija till det gudomliga tjänsteprivilegiet, eftersom Kaija är så teokratisk. Sådan är JV:s teokrati, det är godtycklighet. Och att ge korgen till en galen pojkspoling är majestätsbrott. Kaija blev ännu mer fräck, hon skällde ut mig oförskämt rakt i ansiktet på mig och berömde sig själv: “Du blir aldrig någonting, men jag blir en riktig operasångerska” o.s.v. Kaija använde alla tänkbara metoder i sin karriärjakt, hon flörtade med publiken, lismade sig in hos vännerna, ordnade bjudningar och middagar, gav hemkonserter hos vännerna och lockade på det sättet publik till sin annalkande konsert.

Och stöttepelare och gynnare fick hon, så småningom fick hon hela vänkretsen i Finland bakom sig, i synnerhet när Matti gjorde reklam för henne. Vännerna fyllde konservatoriesalen. En stor succé var det ändå inte. Mikrofoner och högtalare använder man inte i egentliga konserter. Pianisten måste använda una corda hela tiden, annars hade hennes lilla röst försvunnit helt i ackompanjemanget. Ändå gjorde hon och hennes anhängare stort nummer av den. Hon påstod, att recensenterna gjorde henne orätt. På sammankomsterna var hon nog fortvarande en stor favorit. (Liknande konserter var mycket vanliga i Finland den tiden. Man lärde sig på gehör 10-15 sånger och – bums – man var färdig till konsertscenen.) Det var så dumt och naivt, att det väckte avsmak. Det intresserade mig inte alls längre att tillhöra kören. Det var ingen merit för min musikerkarriär att sjunga enkla Rikets sånger. De sjöngs gemensamt också på mötena.

Jag fick uppträda tillräckligt på annat håll, på firmafester och soaréer. Efter provsjungningen blev jag godkänd till Finlands finaste kör, Suomen Laulu, en stor oratoriekör, som framförde stora mästerverk, sådana som Matteuspassionen av J. S. Bach, Beethovens nionde symfoni etc. Körmedlemmarna var alla välskolade sångare och sångerskor, många yrkesmusiker. Efter två år började jag studera i Sibelius-Akademin, Finlands enda musikhögskola. Min röst visade sig mycket utvecklingsbar. Jag sjöng redan stora roller på operaklassen och uppträdde på elevuppvisningarna med stor framgång. Jag skulle ha kunnat bli en operasångerska hur lätt som helst, men jag var tveksam p.g.a. min ömtåliga hälsa. Däremot klarade jag bra alla svåra musikteoretiska ämnen och avlade examen som musiklärare med höga vitsord.

Av allt detta hade jag ingen merit i JV:s “teokratiska” kör. Mig intresserade inte heller den lilla gruppen av lekmän och dilettanter. I världsliga sammanhang fick jag att göra med syster Kaija. Hon var mycket nedstämd och bittert besviken för sina motgångar. Hon hade kontaktat en mycket högt uppskattad sångpedagog och frågat varför hon inte hade framgång som sångerska. Han hade svarat: “Er musikutbildning är så obefintlig, att ni skulle börja från Sibelius-Akademins elementarskola, men eftersom den är för barn som är 5-15 år gamla, passar den inte, utan ni måste studera privat.” Jag vet inte om hon gjorde det, men jag försökte trösta henne och förklarade att det skulle ha varit bättre att studera på konservatoriet. En privat sånglärare ger gärna inbillningar om snabb och glänsande framtid, eftersom det är hennes business. I konservatoriet finns så många andra som har vacker röst, och där blir man också ödmjuk, när man hör andras vackra röster. Jag hade billiga elevbiljetter till operan och jag lockade henne med mig dit en kväll. Jag misstänker att jag lyckades dämpa hennes orubbliga självsäkerhet, och det skulle ha varit ett styvt arbete att börja studera musiklära från de första elementära tingen vid ca 25 års ålder. Om hennes sensationella röst skulle jag vilja säga som Nicolai Gedda sade om Montserrat Caballé: “Inget under om rösten är mjuk, när den har 150 kilo fläsk till uppmjukning.”

Kaija hade varit och provsjungit på radion tio gånger men inte blivit antagen. Dit kommer man bara genom relationer och rekommendationer. Pengar hade hon nog, hon var ju sina föräldrars enda barn, och pappan var en businessman, skötare av en bensinstation; mycket bra affär i krigstiden, när det var ransonering på bensin. Hon fortsatte att jaga efter rekommendationer. Hon reste till London, jobbade där som au pair i en familj och tog sånglektioner av Kirsten Flagstad. Kanske fick hon rekommendationer? Sedan var hon många år i Italien och tog röstövningar också där. Vakttornet och tjänsten på fältet glömde hon helt och hållet. Hon ägnade sig helt åt sångövningar. Sedan gav hon en konsert i Helsingfors. Den gick betydligt bättre, åtminstone vad beträffar tonbildningen, men i musikaliskt avseende lämnade den mycket att önska.

Vid Jehovas vittnens sammankomster stoltserade hon som en tupp på sophögen. Ett JV, som var bibliotekarie i radiohuset, gjorde propaganda om Kaija, och kunde lirka henne till att sjunga på radion, några gånger sent på kvällen. Nu blev hon en sådan avgud för JV att man har aldrig hört på maken. Hon var JV:s primadonna assoluta, megastjärna och en stor diva med sina nycker och divalater.

Men högmod går före fall. Det var en liten damorkester, dirigerad av Heidi Sundblad-Halme, som gav henne tillfälle att visa vad hon dög till. Av tillfällighet stötte jag ihop med henne på gatan just lite före evenemanget. Hon började skryta, raljera, reta och håna mig skadeglatt. Hon frestade mig att komma och lyssna på. Jag gjorde det av nyfikenhet.

Biljetterna hade blivit sålda genom konsertbyrån, och publiken omfattade nästan enbart musikernas barn, vänner och släktingar, så Kaija hade inte haft möjlighet att gå till JV:s möten och sälja biljetterna där, som hon eljest brukade göra. Nu hade hon alltså inte sin vakttornska hejaklack med sig. Ett par välbekanta sånger var hennes del av programmet. Den lilla stråkorkestern var mycket för ljudlig för Kaijas lilla röst. Rosinas aria gick hjälpligen, men den andra, Les filles de Cadix av Leo Delibes blev ett fiasko. Koloraturerna kräver skarp gehör, men Kaija blev helt bortblandad i slingerbultarna och allt gick åt skogen. Och koloratur, som skulle ha varit just hennes specialitet! Åhörarna blev förvånade och såg sig omkring med gapande mun. Om det inte hade varit så många barn i salen, hade hon inte fått några applåder alls. Hon lämnade scenen med trumpen min.

Under pausen råkade jag höra ett samtal mellan två recensenter och Kaijas lärare, judinnan Feja Straschewski. “Är den här nu det stora undret, som du har så nitiskt rekommenderat och om vilken Jehovas vittnen gör så stort väsen?”, hörde jag en av dem fråga. Feja försökte värna sin “mjölkko”, men förgäves. “Nog måste en sångerska ha gehör…”

Efter pausen uppträdde en annan solist, en xylofonist. Hon spelade ett humoristiskt stycke helt sprittande musikaliskt och fick välförtjänta skallande applåder. När programmet var slut, kom programvärdinnan på podiet och sa, att nu skall vi sjunga gemensamt; On kesän kirkas huomen, av Hjalmar Backman. Jag åtminstone gjorde mitt bästa och lät min röst klinga så vackert jag någonsin kunde, med den följden att folk vände sig om och tittade på mig med beundrande blickar. Efter den här händelsen har Kaija inte haft tillfälle att gala i offentligheten. Jag berättade den aldrig för någon, varken vännerna eller utomstående. Jag tycker inte om att skvallra, och ingen av vännerna skulle ha trott mig.

När Kaijas sångarkarriär fick ett så plötsligt slut, höll hon desto hårdare fast vid sin ensamrätt att sjunga solo på sammankomsterna. Den förmånen ansågs vara så stor ära, som om det eviga livet hade varit beroende av den. Och gynnare hade hon, Matti framför allt. Försök bara att säga ett enda ofördelaktigt ord om Kaija, hon var TABU, och bröderna röt i mikrofonen så att det dånade i stora Mässhallen: “Guds organisation gör aldrig orätt åt någon. Jorden slukar de upproriska.” Jag hade inget intresse att tillhöra en sådan kör, men det fanns andra röstbegåvade lycksökare. En hade t.o.m. gått några år i Sibelius-Akademin, men avbrutit sina studier. (Det är ingen brist på vackra sångröster i Finland, och sjungandet sägs vara en av finländarnas nationallaster.) Det blev så bitter kamp om mikrofonen, och sångtävling, när de två försökte överrösta varandra, att bröderna ibland måste stänga av mikrofonen för att skona vännernas trumhinnor. Matti hade gett Kaija all makt att bestämma vem som fick vara med i kören, och hon valde förstås obetydligheter för att få pråla på deras bekostnad, men den ovannämnda var pionjär, så henne kunde Kaija inte bojkotta. Jag var persona non grata. Kaija hade på tu man hand varnat och hotat mig: “Håll dig borta härifrån, det här är mitt revir!” Jag tegs till döds, trampades under jorden, och om det onda ögat kunde döda, hade jag inte varit vid liv sedan 50 år tillbaka.

Jag skulle ha lämnat organisationen för länge sedan, men hör och häpna! Farsgubben hade slutat supa, uppenbarligen till resultat av min moralpredikan, vilket han förstås aldrig erkände, eftersom det var förödmjukande att få tillrättavisning av sin yngsta dotter. Tvärtemot hade den gamla fyllbulten och horbocken nu blivit så helig och salig att han i sin tur ansåg det nödvändigt att hårt kritisera mig och mina dåliga intressen. Omusikalisk som han var, ringaktade han sjungandet som idel humbug, nästan som en last eller synd. Men ser man på, när kören, med Kaija i spetsen, sjöng på sammankomsten, lyssnade gubben med tår i ögat. Kaija, enligt hans mening, var en ängel. Förgäves försökte jag förklara hur orättvist de behandlade mig, ty Matti och andra Kaijas gynnare hade övertygat honom om hur teokratisk Kaija var och att det var Gud Jehova själv som med Helig Ande hade smort henne till det gudomliga privilegiet.

Farsan var nu så nitisk i “sanningen” att han var blind och döv för allt annat. Han skrev kompletta 100 poäng i den skriftliga repetitionen i teokratiska skolan, så bra minne hade han, och inget fel på förnuftet. Men han var psykopat, som alltid måste vara berusad av någonting. Nu var det VT:s andliga opium, som han var berusad av, just när jag hade fått mer än tillräckligt av det. Så jag försökte hänga med i “sanningen”, men mycket motvilligt och utan entusiasm. Jag befann mig i outhärdligt trångmål, jag hade råkat in i en återvändsgränd och hade ingen möjlighet att komma ut ur den, så helt oskyldig som jag var.

Att kunna bibeln utantill är en sak, och att leva efter dess principer är en annan, och att göra sig skyldig till vantolkningar är en allvarlig förbrytelse mot Gud. Mina falska trosfränder gjorde det. De förvirrade fars huvud genom att ljuga att jag är opålitlig och mallig, vilket är en förbannad lögn. Mer ödmjuk, anspråkslös och tillbakadragen människa än jag finns knappast i hela världen. Ödmjukhet och kryperi är två skilda saker. JV kallar kryperi för ödmjukhet. Det tycktes passa för många att kräla och klättra i samma kroppsställning, men inte för mig. Jag kände min bibel bättre än VT:s pampar. (Uppenbarelseboken 22:8, 9) Framför min Gud knäböjer jag, inte framför Vakttornets pampar. Jag mår illa, jag känner äckel och vill kräkas ännu idag när jag kommer ihåg dubbelspelet, skenheligheten och bigotteriet som de falska bröderna och systrarna övade.

Väl medvetna om att min far inte var musikalisk fick de honom att tro att jag duger till ingenting och att det bara är Kaija som är någonting förträffligt. Matti och Kaija blåste i samma horn, de hade var sina skäl att förfölja mig. De var två avskyvärda, lömska, baksluga, skenheliga hycklare som förvrängde sanningen och vände verkligheten upp och ner med flit, av pur elakhet och avund. Om jag bara vågade antyda något om mina kunskaper och mina meriter i musiken, fick jag till svar: “Var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad.” (Lukas 18:14) Helt fel tillämpning. Jesus talar om självrättfärdigheten, inte om yrkeskompetens. Och vem hade upphöjt sig själv om inte den stora egoisten Kaija. Jesus talar också om att inte sätta sitt ljus under skäppan. Nu var det så att Matti och Kaija ville sätta mitt ljus under skäppan, körde bort alla som de ansåg vara “farliga rivaler” för att själv få ära och beröm av vännerna. Oh, vilka lågsinta småsjälar!

Och vilken paradox, att Matti nödvändigtvis ville gifta sig med mig, om jag är så orättfärdig? Varför inte med Kaija, som enligt hans mening var så snäll och ödmjuk och teokratisk? Så gärna som Kaija skulle ha velat gifta sig. Förvisso hade hon friare också, hur eljest, så stor berömdhet, men ingen tillräckligt rik; hon skulle ha ätit en fattig man till konkurs. Och vilken orsak hade Matti att ondgöra sig för en flickas korg, när det är så stor kvinnodominans i organisationen, att det finns tio flickor mot en kille, och det var gott om giftassjuka tjejer.

Det är egentligen ett kapitel för sig. I själva verket var det hård kamp eller tävling om karlar. De unga systrarna ordnade kalas och kolifej, som kunde urarta till verkliga dryckesorgier och backanaler och som kunde vara sent till småtimmarna och där unga bröder från VT:s expedition också var med. Andra bjöd middagar till VT:s pampar i hoppet att få uppträda som Sabas drottning eller i någon annan huvudroll i en tablå eller dramatisering av någon biblisk berättelse, och på det sättet leka skådespelerska, när de inte kunde vara det på riktigt. Nog tog VT-herrar också emot mutor och rullade sig i pengar.

Far var redan gammal och sjuk, hade leukemi. Ändå orkade han bygga ett nytt hus i Lahtis. Han var yrkeskunnig, byggnadsentreprenör och förtjänade åter bra. För mig blev det inte till stor nytta. Jag var minsann inte hans favorit. Han skällde ut mig, överöste mig med ovett. Jag var familjens svarta får, förkommen, avfälling, som aldrig mer gick i tjänsten på fältet. Det gjorde jag verkligen inte. Varför skulle jag ha gjort det? Att gå från dörr till dörr och representera en organisation, som ingenting annat gör än förföljer mig systematiskt. Men gubben förstod ingenting om det, han visste ingenting om det infernaliska ränksmideri som spelades under teokratins täckmantel, och bakom allt det där var en förbittrad hämndgirig kille.

Ingen trodde mig, allra minst mina biologiska systrar, som redan hatade mig av andra orsaker. De var inte musikaliska eller musikvänliga, men ändå så förfärligt avundsjuka. De påstod att jag hade stulit mammas sångröst. De var inte med i “sanningen” och brydde sig inte det bittersta om Gud Jehova eller bibeln, men med avseende på tvistefrågan med mina JV-vänner/fiender tog de på rak arm parti för mina fientliga JV-parter. Det är sannerligen ödets ironi, att just jag förvirrade mig i den s.k. “sanningen”, som för mig blev ett rent helvete, ännu värre än det jag hade där hemma med mina systrar. Lika sluga och listiga var också de, de kunde smickra och lisma farsgubben och punga ut pengar av honom hur mycket som helst. Fars älsklingsbarn var min syster Sävy, som studerade medicin, och det var far som mestadels finansierade hennes studier, och nog räckte det till andra också, men aldrig till mig, inte en enda markka.

Jag var tvungen att finansiera mina musikstudier själv. Jag jobbade på heltid och studerade jämsides. Lyckligtvis var jag skicklig i att rita och måla. Jag målade porslin i konstavdelningen på Arabia porslinsfabrik, senare i en fotoförstoringsateljé som retuschös och färgläggare av fotoförstoringar. (Det är döda yrken nu för tiden båda två.) En liten tid var jag renriterska i ett statligt ämbetsverk, men det äventyret slutade illa. För det första var där så mycket tobaksrök att jag var nära att kvävas, jag som har mycket stark antipati eller allergi för tobaksrök. För det andra var där en fru, som hade tjänat som lotta på fronten i samma truppavdelning som farsan, då när han var i sitt allra värsta bottenläge med supandet. Denna nådiga fru ansåg det vara lämpligt att komma och skälla och skylla mig, som om det hade varit mitt fel. Hon berättade hur gubben hade svurit och härjat och kallat henne för hora. Sen gick hon och basunerade ut i hela ämbetsverket min förfärliga härkomst. De hade också fått veta att vi var Jehovas vittnen. Jag blev föremål för sådant hat och förakt att de nästan spottade på mig, som var helt oskyldig, om man inte räknar till illgärning det att jag hade sjungit med min änglaröst på firmafesten så att alla hade varit i extas och prisat mig till skyarna.

Nu hade jag blivit föremål för angrepp från alla håll, när hatets alla olika arter riktades mot mig, religionsförföljelse, yrkesavund, familjevåld, kärlekshat o.s.v. Jag var svart får bland JV, svart får i familjen, mångdubbelt offerlamm för farsans fyllerigalenskap. Min tro på Gud sattes på hårt prov, lika hårt som Jobs eller Abrahams. Utan svårigheter fick jag nog en annan arbetsplats. Jag kunde fortsätta mina studier och blev musiklärare. Det hade tagit på krafterna på mig, jag var väldigt trött och överansträngd.

Det blev sommar och jag hade tillfälle att hålla en andhämtningspaus, men på hösten började jag öva för debutkonsert. Märkvärdig slump, eller månne det varit skickelse, att jag alltid stötte ihop med Kaija på gatan när det var någonting viktigt i görningen. Hon hade sett min konsertannons i konsertbyråns vitrin. Hon var utom sig av häpnad, men hon varnade mig: “Men du skall inte komma dit!” Hon menade VT:s sammankomster eller JV överhuvudtaget. Jag hade ingen avsikt att gå och sälja mina biljetter till vännerna på JV:s möten, liksom Kaija hade gjort. Inga JV var närvarande på konserten, och det var bara bra, ty “pärlfiskarna” hade hotat att komma och kasta rötägg och fördärvade tomater på mig om jag någonsin gav en konsert.

Nog hade jag vänner också att döma av den väldiga mängden av blommor som de var nära att övertäcka mig med. Recensionerna var gynnsamma. Bara min klena hälsa var orsaken till att jag inte kunde engagera mig i operakarriären.

Min syster, Sävy, hade blivit läkare för länge sedan. Men hurdan människa var hon? Jo, världsmänniska, som trodde mer på Darwin än på Gud, ogudaktig kedjerökare och gynnare av fri sex. Enligt min mening hade hon alla dödssynder, själviskhet, girighet, stolthet o.s.v. Men trots allt detta var hon en verklig avgud för sin far, den religiösa fanatikern. Han ansåg, att om Sävy fanns ännu hopp, inte om mig, en avfälling. “Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder, utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld, som skall förtära motståndarna.” (Hebréerna 10:26,27)

Så blev nu JV för mig en verklig snara, en fälla som bara har skadat mig. Så länge farsan levde hade jag ingen möjlighet att lämna organisationen. Nu var det också fråga om egendomen och arvet. Återigen blev jag föremål för falska anklagelser. Mina systrar påstod, att jag valde samma religion som far bara för att behaga honom och för att få speciella förmåner. Verkligheten var precis den motsatta; det var jag som kunde få honom till bättre tankar och stiga upp ur det djupa förnedringstillståndet som supandet hade degraderat honom till. Ett gammalt piano var det enda värdefulla ting som jag fick hemifrån. Andra fick mycket mer.

I Sibelius-Akademin var det inte bättre. Det var mördande konkurrens, och artisterna levde ett bohemiskt liv. Många av tonsättarna och professorerna var alkoholister och kedjerökare. Nog var jag också där närapå att kvävas av tobaksrök. Jonas Kokkonen, min lärare i musikteori och musikhistoria var djupt religiös och har också komponerat en religiös opera; “De sista frestelserna”, om väckelsepredikanten Paavo Ruotsalainen. Men Kokkonen själv var i behov av väckelse, ty han var en storsupare.

Jag hade verkligen hunger och törst efter att höra Herrens ord. (Amos 8:11) Varifrån skulle jag söka Herrens ord? Jag hade varit närvarande på mötena bara sporadiskt medan jag studerade. Nu hade Kaija förbjudit mig att komma “dit”. Men det står i bibeln: “Låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra – detta så mycket mer som I sen, huru ´dagen´ nalkas.” (Hebréerna 10:25) Jag hade ingen frihet att välja. Jag började gå på mötena regelbundet. Men snart fick jag observera, att jag inte var välkommen, åtminstone inte till musikavdelningen.

Trakasserierna började nu på allvar. Det var Matti och Kaija som bestämde, och jag hade fullständigt portförbud till kören. Det var infernaliskt ränksmideri, Kaija stoltserade på podiet och hade omkring sig sina personliga vänner, som eskort och skyddsmur liksom för den händelse att jag skulle försöka komma med. Jag satt bland publiken och blev föremål för allmänt åtlöje. Kaijas elaka anhängare retade och hånade mig, de slog, sparkade och knuffade mig och ropade oförskämdheter efter mig på gatan. De var helt enkelt demonbesatta.

Jag fick en anställning som sånglärarinna i läroverket, en anspråkslös uppgift till vilken mina kunskaper var helt överdimensionerade, men jag accepterade den i brist på någonting bättre, eftersom lönen var resonabel. Fem år hann jag vara i den tjänsten innan det kom ett annat anfall från ett annat håll. Finska staten hade stiftat en lag som krävde att alla statens ämbetsmän måste svära en tjänsteed. Två fingrar på bibeln hade vi alla i lärarrummet och upprepade vad rektorn läste, tills det kom ett ställe som lydde: “Jag vill med mitt blod och min ande försvara landets lagliga regering.” Då slutade jag att repetera. Efteråt gick jag till rektorns kansli och sa, att jag kan inte svära mitt blod och min ande, det strider mot min kristliga övertygelse. Han hotade mig med avskedande. Jag blev hotad av högre och högre instanser, men jag var orubblig fast jag visste att jag svävade i livsfara. (Ingen av lärarna accepterade kravet om blod och ande, men de gav efter för påtryckningen. Senare har jag samtalat med många personer, och ingen har kunnat godkänna så omåttliga krav, att svära sitt liv och blod för en arbetsplats. T.ex. i läkareden lovar man bara att göra sitt arbete efter sin bästa förmåga och kunskap. Senare blev den lagen upphävd, och nu för tiden behöver inte ens presidenten i sitt installationstal svära sitt liv och blod.)

Men jag blev avskedad. Vilken förfärlig situation! Att vara i en himmelsskriande nöd, vid avgrundens rand. Det var omöjligt att hitta något annat motsvarande, eller någonting överhuvudtaget och så snart. Och ingen som kunde eller ville hjälpa mig, allra minst de avoga och avundsjuka JV. Allt jag fick från det hållet var skadeglädje och falska anklagelser. Återigen blev min tro på Gud satt på ett hårt prov. Mellan Skylla och Charybdis är en haltande liknelse. Det står i bibeln, att “om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom.” (Matteus 5:39) Jag har aldrig hunnit vända den andra kinden innan jag har fått ett slag på den från ett annat håll. Jag har minsann fått dubbelportion på båda kinderna och det också upprepade gånger.

Mina biologiska systrar hatade mig minst lika mycket som de andliga systrarna. De skyllde mig för skenhelig skrymtare och påstod att jag har stulit min mammas sångröst. På så sätt uppeggade de den gamla, gaggiga, schizofrena 90-åringen till hat mot mig. Till sist gjorde de skriande orätt mot mig i arvskiftet. Av min bibelkännedom hade jag ingen nytta när jag diskuterade med dem. Bibliska argument gör ingen verkan på en ateist, som kallar bibeln en sagobok. Sådana människor har inget samvete eller rättvisa, de har bara självtagen rätt. Det skulle vara annorlunda med andliga bröder och systrar, de har ju bibeln i handen hela tiden och skryter med sin bibelkännedom. Vi får se.

Lyckligtvis hade jag hunnit spara pengar tillräckligt för att kunna köpa en bostadsrätt. Värre var det med sysselsättningen. Jag var tvungen att acceptera extraarbeten för arbetslösa tjänstemän. Lönen var liten, men arbetsdagen lång. Jag mådde illa och var överansträngd och anemisk. Det var en stor glädje för mina JV-fiender. “Det är slut med henne”, tänkte de antagligen. De försökte frysa ut mig ur organisationen, men jag vägrade att gå. “Vänta bara, spelet är inte slutspelat ännu”, tänkte jag. Jag trodde fortvarande, att VT:s läror och principer är riktiga, men att deras handlingssätt var orätt eftersom människorna är onda. I varje fall skulle det ha varit dumt att lämna Sällskapet, när de med falska anklagelser försökte köra ut mig. På så sätt hade jag liksom erkänt mig skyldig till något illdåd. Jag hade kvar min stora och välklingande röst, som väckte uppmärksamhet, liksom mitt konstnärliga sätt att spela piano. Nog fanns där några få trevliga människor också. Det var många som började förstå hur uppochner förhållandena var.

Det kom en stor, samnordisk sammankomst till Helsingfors år 1965. Jag anmälde mig till frivillig tjänst som musiker, sångerska eller pianist. Jag fick till svar: “Gå och diska och skala potatis!” Det var toppen av gemenheten. Jag ringde till kretstillsyningsmannen och överklagade orättvisan. Han började vidlyftigt förklara:

– Jo, men det är nu helt nya sånger, komponerade bara för stora sammankomster, och de har övat dem redan flera månader i förväg, och de skall sjungas nu riktigt fyrstämmigt.

– Hör på nu, snälla bror, sa jag, du tycks inte alls veta vem jag är. Jag är konsertsångerska och kompetent musiklärare från Sibelius-Akademin. I Akademins elementarskola sjunger minderåriga barn sådana och svårare sånger direkt från noterna, a prima vista. Jag har själv dirigerat fyrstämmiga körer i läroverket. Dessutom har jag sjungit alla de nya sångerna redan på den internationella sammankomsten i Köpenhamn år 1961, där direkt från noterna.

– Det måste ha blivit något missförstånd. Du kan gå och sjunga med i kören, och om någon säger något, be honom ringa till mig.

Jag gjorde det. Matti mötte mig med lögner, han lät den ledande brodern förstå, att jag är en bedragerska. Kaija och hennes anhängare var i anfallsställning, Kaija själv som Cerberus färdig att vakta sin främsta plats och kommenderade mig att sätta mig bakom hennes rygg. Jag lydde inte, utan ställde mig precis bredvid henne. Jag hörde hatfulla glåpord och kommentarer från Kaijas släpbärare. “Aha!” tänkte jag, “nu skall jag visa er hur man skall sjunga”. När “sångtävlingen” sen började, lät jag hela min ståtliga operaröst klinga över orkestern och den stora, pipiga folkmassan, eller kören, om du vill kalla den så. Vi fick entusiastiska applåder till den sången. Men någon Kaijas anhängare började fälla krokodiltårar, och Kaija blev så rasande arg, att hon tog fart och knuffade mig med all sin styrka så att jag blev slungad mot vännerna bredvid. Sen knuffade hon en annan syster mot mig, så att vi båda två hade fallit omkull, om det inte hade varit folk bredvid. Till följd av skrället sjönk hela sångestraden i jorden ungefär 20 cm. Kaija blev skraj och hoppade ner från podiet och skrek till: ”Herre jesses!”

Under pausen började Kaija förfölja mig, men nådde mig inte, ty jag var lätt och lättfotad och klättrade som en ekorre till den högsta bänkraden i stadion, dit den tjocka och tunga isterbuken inte orkade stiga. Den allmänna uppfattningen tycks vara den att en fet människa är alltid på gott humör, älskvärd, söt och gullig. Men psykiatern vet, att en fet person utgjuter sina aggressiva känslor till frosseri, men kan flamma upp och bli utom sig av raseri, om någon vågar röra vid hennes ömma punkt. Jag, med min briljanta röst var en öm punkt för Kaija, jag var för henne som ett rött skynke för tjuren. Jag förstod att den människan var psykiskt sjuk. När Jesus var på jorden botade Han både fysiska och psykiska sjukdomar, och Han kan göra det också idag, om man ber om Hans hjälp.

Efter ovannämnda trakasserier skrev jag till sällskapets president, N. H. Knorr, i New York, och berättade, så gott jag kunde med min dåliga engelska, att den sanna kristendomen har blivit en rövarkula, ett slagfält, en marknadsplats och en sångtävlingsarena här i det avsides belägna lilla Finland. Några vänner tar redan knytnävarna till hjälp i kampen att få sjunga solo på podiet. Somliga håller det som sin ensamrätt, och utnyttjar sammankomsterna bara för att göra sångkarriär. Mig försöker de frysa ut ur Sällskapet, eftersom de anser mig som en farlig rival.

Jag trodde att stridigheterna i Finland bara var en lokal företeelse och att omständigheterna där i VT:s huvudkvarter var bättre. President Knorr hade just då för avsikt att bege sig på turné runt hela världen, och skulle komma även till Finland. Han hade gett bröderna order att rannsaka stridigheterna beträffande mig och mina antagonister.

Det blev ingen tre bröders kommitté, som jag hade önskat. Äldstebröderna hade bara frågat Kaija, om hon hade sagt eller gjort något emot mig, och hon hade förstås förnekat allt, men Matti skyllde mig för brytning av äktenskapslöfte. Det var en grov lögn, jag hade aldrig lovat honom någonting, jag gav korgen på rak arm och bad inte ens om betänketid. Församlingens äldste kom hem till mig för att förebrå mig:

– Inte kan du ge korgen till en broder, när en broder friar!
– Visa mig det ställe i bibeln som rekommenderar att taga någon till äkta med våld, mot hennes egen vilja!
Han kunde ingenting svara.

Broder Knorr kom på besök till Finland och höll ett speciellt föredrag i stora Mässhallen. Kören uppträdde inte. Efter hans besök ringde jag till expeditionen. Det var broder Mouritz som svarade på telefonen. Jag frågade:

– Vad sade presidenten om musicerandet?
– Kören upplöses tillsvidare.
– Det är bra, jag saknar den inte. “Hav bort ifrån mig dina sångers buller!” (Amos 5:23)
Det gjorde ont i mitt öra och jag trodde att också luren går i kras, när han röt i telefonen:
– Inte är det därför, utan vi har inte tid att sjunga! Vi kommer inte att använda kören de närmaste få månaderna före Harmagedon, vi måste predika!

Då var jag säker på att ingenting kommer att hända år 1975. Efter det har jag varit med bara av nyfikenhet och liksom en utomstående iakttagare. Det var alltså år 1974, och de några få månaderna har blivit ett kvartsekel.

Två år senare, år 1976, i en sammankomst i stora Mässhallen i Helsingfors, råmade samme man, H. V. Mouritz i mikrofonen: ”Det är inte Jehova som svek sitt löfte, utan det är fel på DIG, som trodde att någonting skulle hända år 1975!”

Efter det året har det inte skett något annat märkvärdigt än att jag gav en konsert i Tempelplatsens kyrka år 1977. Jag gick inte till mötet för att sälja biljetter, men jag placerade konsertannonser i vitriner i portgången som ledde till Rikets sal. Ingen av JV-vännerna kom, men annars var det ovanligt mycket publik. Efter konserten kom församlingstjänaren hem till mig för att förebrå mig, för att jag hade gått och sjungit i en kyrka. Jag svarade:

– Jag har blivit diskriminerad och bojkottad av JV, jag har blivit bortdriven av JV: s kör, och vad angår det er, var jag nu sjunger?

Sedan började de förhöra mig beträffande konsertens program. Jag sa:
– Det var andliga arior av J. S. Bach och G. F. Händel, och sångtexterna är direkt från bibeln, om Gud och Jesus Kristus.
Jag gav honom konsertprogrammet, som han tog med sig hem för närmare granskning, om han nu förstod någonting om det, ty det var på tyska.
– Men om du skulle ge en konsert med bara JV:s sånger i programmet, det skulle vi gärna komma och lyssna på.
– Jaså, sa jag, skall jag hyra en sal, avlöna en pianist till ackompanjatör, betala annonseringen och biljetterna bara för att få sjunga sånger av den organisation, som har gjort ingenting annat än förföljt mig i ca 30 år, när en annan, er gunstling, har fått sjunga i solo i varje sammankomst 3 gånger om året och fått beröm helt gratis, utan några som helst kostnader.
De hittade inget fel på mig, men jag körde dem på porten. De kunde inte utesluta mig, och jag kunde vara med och göra mina iakttagelser. Om dem har jag skrivit i min självbiografi, men på finska.

Jag har gett konserter också senare och lärt andra att sjunga. Men JV har ingen levande musik på sina möten, om man inte vill kalla för musik det eländiga allmänna sjungandet, när ackompanjemanget kommer mekaniskt från bandspelaren.

År 1980 flyttade jag till Sverige. Jag låtsades vara med i “sanningen”, men hängde i verkligheten med bara för att forska ut ytterliggare den s.k. “sanningen”. Ett år senare fick jag höra att vår väninna Kaija är död. Hon dog på Finlandsfärjan när hon med sina följeslagare var på väg till doktor Levin för att få botemedel mot överfetma, men dog i frosseri mitt i kulinariska orgier.

Jag hade redan för länge sedan väntat att det skulle framträda en förnuftig man, eller flera sådana, som skulle avslöja VT:s bedrägeri. Den personen måste uppstå från VT:s egna led, ty det hjälper ingenting, om någon utomstående blandar sig i saken, utomstående bara smädar, talar sånt som inte stämmer, och det väcker bara medkänsla och sympati för de smädade. En religiös sekt är helt sluten och isolerad från utomstående, till dem visar man bara Patomkins kulisser. Sekteristerna är i samma mån isolerade från allt utanför sekten. Många av VT:s medlemmar har dragit sig undan i all tystnad, när de har kommit underfund med VT:s villolära. Det kräver mod och framför allt ödmjukhet att offentligt erkänna sitt misstag och förneka den religion som man tidigare trott vara den enda riktiga. Så gjorde Carl Olof Jonsson, när han år 1986 gav en stor intervju till DN om de avslöjanden han gjort med djupgående undersökningar av bibliska, historiska och vetenskapliga fakta. Det kräver också osjälvisk godmodighet och villighet att hjälpa andra att tas ur villfarelsen.

Jag läste också “Samvetskris” av Raymond Franz, en medlem av den styrande kretsen i Vakttornets huvudkvarter i New York. Så fick jag saklig information om saken. Nu ville jag också hoppa av och lät församlingens äldste veta det. Men eftersom VT kräver att man skall göra det skriftligen skrev jag en ansökan om utträde från Jehovas vittnen. men då krävde också jag ett skriftligt svar. Så jag har svart på vitt att jag har själv begärt utträde. Ändå har de anmält mig “utesluten”, vilket är motsatsen till verkligheten, det är mer än en förolämpning, det är förnedrande för människovärdet.

Mycket har jag grubblat över var månne det finnas den församling som talas om i Hebréerbrevet 10:25: “Låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra — “. Jag har kommit till den slutsatsen, att en sådan församling inte finns i vår tid, utan att de troende är, precis som på Jesu tid “så illa medfarna och uppgivna, ´lika får, som icke hava någon herde´”. (Matteus 9:36) I gemenskapen med Jehovas vittnen fick jag lida religionsförföljelse, orättvisor, “fått hugg och slag … varit i dödsnöd många gånger … utstått … faror genom landsmän, … genom hedningar … faror bland falska bröder” (2 Korinthierna 11:23-26), inte så mycket som aposteln Paulus, men tyvärr för en falsk religion.

Men jag är vid liv och har också sångrösten kvar vid 77 års ålder. Tack och lov till min himmelske Fader, Gud den Allsmäktige och Jesus Kristus.

Bäst av allt; jag har hittat SANNINGEN, äntligen, och den har jag hittat i min egen bibel. Jesus sade: “Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Johannes 14:6) Amen.

© Anne-Marie Liljeqvist

Hässelby, 28.6.2002

Share This Post:
Följ oss