“Fantasin har alltid haft makten över mitt liv. Olika fantasier har t o m kämpat om makten inom mig. Fantasierna har kämpat om hur de vill att jag skall leva ut dem i verkligheten…” Av Pål Eggert.

Fantasin till makten ropade situationisterna 1968 på Paris gator det år jag föddes, men fantasin har alltid haft makten över mitt liv. Olika fantasier har t o m kämpat om makten inom mig. Fantasierna har kämpat om hur de vill att jag skall leva ut dem i verkligheten. Den ena sidan i det här inbördeskriget ville att jag skulle leva som om en fantasi var verklighet medan den andra fraktionen ville att jag skulle skapa en skildring av fantasin i den materiella världen. Det var radikalt annorlunda mål och man tycka att det inte borde ha varit så svårt för dem att samsas men så var alltså inte fallet.

Den första fraktionen var Jehovas vittnen och dess krav gick i arv från mina föräldrar. Tidskrifterna Vakna och Vakttornet, Bibeln och de olika predikanternas utsagor från podiet i Rikets sal skapade en fantastisk tolkning av världen där jag redan från tidig barndom väntade på Harmageddon, det slutgiltiga kriget mellan Gud och Djävulen. I väntan på denna domedag måste jag anpassa mitt liv på ett sådant sätt att Jehova skulle ge mig nåden att överleva in i den nya ordningen. Det var inte så mycket en fråga om att komma fram till vad man skulle tro på utan hur jag skulle anpassa mig själv till det jag borde tro på.

Parallellt med detta lärde jag mig steg för steg skildra mina egna fantasier om främmande världar och tider. Det var denna fraktion som vann fantasikriget och 1998 utkom “Ars Moriendi – konsten att dö”. Vid det laget hade både jag och mina föräldrar lämnat Jehovas vittnens kvävande läror bakom oss och boken hade aldrig kunnat skrivas inom en JV-kontext (kontext betyder sammanhang, miljö) utan att riskera uteslutning eller åtminstone allvarliga samtal med de äldste som vaktar på församlingarnas renhet.

Ett annat problem med mitt specifika författarskap var att jag redan hade dragning till fantasy- och skräcklitteratur. Redan som barn hotade mina påfund Jehovas vittne-fantasiernas hegemoni. Som många andra barn fascinerades jag av rymdskepp och utomjordiska varelser och uttryckte detta i teckningar och även någon enklare berättelse i prosa. Jag gjorde emellertid felet att vid något tillfälle spekulera över eller rentav uttrycka en tro på att det kanske fanns rymdvarelser. Naturligtvis var detta mest barnsliga önskedrömmar om gröna människor med känselspröt men detta togs ändå på yttersta allvar av mina föräldrar. Tydligen var min andliga hälsa i fara eftersom jag befarades tro på något som inte stod i Bibeln. Kanske låg en tro på rymdvarelser alltför nära en tro på andra, övernaturliga makter och ett av de tio budorden är att man inte skall ha några andra gudar jämte Gud. Jag förbjöds sålunda att rita rymdvarelser eller -skepp för en tid. Förbudet rann sedermera ut i sanden men det var ändå en föraning om vad som komma skulle.

Övernaturliga element som magi, spöken, gudar och demoner är närmast huvudingredienser i denna typ av fiktion men det gick på tvärs med Jehovas vittne-fantasierna. Gudar kunde jag absolut inte skriva om eftersom man inte skall ha någon gud jämte Jehova, inte ens mina skönlitterära figurer fick ha det. Jag behövde egentligen inte göra mer än sitta och läsa en bok om nordisk mytologi för att jag skulle få höra oroade kommentarer om att jag kanske tog intryck av boken. Demoner var inte heller rekommendabelt att skriva om eftersom Jehovas vittnen tror på demoner och onda andemakter skall man inte spekulera om i skönlitterär form. Spöken och andra odöda var problematiska eftersom det antydde att människan hade en själ som överlevde efter döden, en lära som Jehovas vittnen inte omfattar. Väsen ur folktron är självklart inte lämpliga eftersom det är ett slags konkurrerande trosuppfattning och dessutom ofta härstammar från tidigare religionsbildningar.

Jag hade långa diskussioner om magi med mina föräldrar. “En häxa skall du inte låta leva”, står det i bibeln och det är väl känt att fundamentalistiska kristna kan få för sig att det är risk för att man blir satanist om man läser Harry Potter. Jehovas vittnen är inget undantag på den punkten och naturligtvis var magi något jag inte kunde skriva om. Med tanke på att fantasyvärldar är fullständigt inpyrda med magi i olika former, alltifrån förtrollade svärd till varelser som i sig är magiska såsom troll och älvor så kan man ju föreställa sig att det var ett ganska omöjligt företag att skriva fantasy, ungefär som att skriva en deckare där inget brott begås.

Att exempelvis skriva om våld, i synnerhet dödligt våld, var inte att rekommendera eftersom JV har ett pacifistiskt förhållningssätt till väpnade konflikter och för att döden ses som den yttersta konsekvensen av de första människornas syndafall. Det säger sig självt att om böcker inte får beröra döden – eller sex för den delen – och helst inte skall innehålla något som ens kan uppfattas som förhärligande av lögnaktigt eller på annat sätt omoraliskt beteende, så är det enda man kan skriva en viss typ av mycket enkla och intetsägande barnböcker.

Mitt skrivande blev ett navigerande bland allsköns blindskär som kunde förorsaka mitt avfall från den rätta tron. Men sådan navigering stjäl tid och energi och inte mycket blev skrivet på flera år. Istället gjorde sig en känsla av värdelöshet allt oftare påmind. Jehovas vittnen var naturligtvis inte den enda orsaken men de bidrog till den. Dessutom var Harmageddon nära så varför skulle jag egentligen syssla med sådana fåfängligheter? Bättre att jag gick i tjänsten från dörr till dörr, läste den teokratiska litteraturen som Jehovas vittnen kallar sina utläggningar om läran, eller gick på möten i Rikets sal. Jag gjorde naturligtvis allt det där redan men jag kunde göra det oftare, bättre, med större entusiasm.

Så fort den kreativa lusten bröt fram ur bergsmassiven av tro fångades den i formar som gjutits av krav och det falska medvetandet om den egna synden. Lusten stelnade i formerna, stelnade till krokiga och spetsiga redskap som sargade mig inifrån när jag ville avvika i en lite mer egen riktning. Det jag själv tyckte om, det jag kände starkt, formades om till något som skadade mig och ju starkare behovet eller begäret var, desto djupare blev känslan av synd. Men när det som äger längst rötter i en demoniseras och förvandlas till något som måste ansas och nedtryckas odlas ett självförakt som aldrig dör; för rötterna går alltför djupt för att man skall kunna rycka upp det djupast kända.

Dessa inre, diskursiva dompteringskrokar skapade en ångest som kunde vara förlamande och friflytande, och för att binda denna svårgripbara smärta gick det ibland så långt att jag skar mig själv. I en artikel (SvD 14/10, -03) om självskador, citeras en amerikansk psykologiprofessor, Marsha Linehan: “Ett problem för många självskadande personer är att de uppfattar tillvaron som antingen svart eller vit, vilket gör att de pendlar kraftigt fram och tillbaka i sitt känsloliv.” Jehovas vittnen anser att världen är i Satans våld och att de själva sitter inne med sanningen, de kallar faktiskt ofta sin tro för just “Sanningen”. Man menar att andra religioner är falska, världen utanför den egna tron är omoralisk, våldsam och full av lögnare och så vidare, vilket naturligtvis skapar en otrolig polarisering på alla plan mellan de troende och omvärlden. När verkligheten sedan visar sig vara en annan, något mer differientierad, så lämnas den enskilde att lösa denna motsättning.

Jag var fortfarande ett Jehovas vittne när jag skrev den novell som skulle blir förlagan till romanen “Ars moriendi – konsten att dö”. Min tro hade dalat sakta men säkert sedan en tid tillbaka och såhär i efterhand ser jag tydligt hur jag återgav problematiken i en form som gick förbi mina medvetna kontrollmekanismer. En släkting som läste en version av novellen påtalade faktiskt likheterna mellan sektlivets problematik och novellens tema. Många av romanens byggstenar är bara bitar av mitt eget liv som jag maskerat. Exempelvis levde jag ett slags klosterliv med möten tre gånger i veckan, tjänsteverksamheten (dörrknackning) som tog ett antal timmar i månaden och rutade in de flesta helger, det var studium av litteratur osv. Mycket tid gick åt till det religiösa livet och idealet var att mer tid, helst livet som helhet skulle ägnas religionen. Jag strävade precis som jungfrurna i boken efter ett slags perfektion och deras försök att fly till en annan tillvaro motsvarade mina egen flykt från en världsbild som präglat mig sedan födseln.

Det var helt enkelt lättare – och roligare – att plantera om och maskera mina erfarenheter i en fiktiv miljö än att bearbeta dem direkt i den verkliga. Och kanske kan det också vara enklare för en läsare i vissa fall att gå från den den fantastiska litteraturens extremt fiktiva miljön till en förståelse av den verkliga.

Jag vet att jag gjorde så. Jag läste t ex Elricböckerna av Michael Moorcock på det sättet när jag var ung. Moorcock skriver om Elric, härskaren över det förfallande Melnibonéimperiet som tjänar kaosgudarna, men som till slut blir ett redskap för Ordningens makter. Under resans gång förråder han inte bara sitt eget folk utan är även orsak till att flera av hans vänner och älskande dör, och vänder sig mot sina forna kaosherrar. Han är dessutom instrumental i världens undergång. Egentligen litar han inte på några gudar och vill bara leva ifred men det tillåter inte hans öde. När jag läste de här böckerna så identifierade jag mig mycket med Elric, hans känsla av att vara styrd av ett öde, att tjäna gudar som krävde att man offrade sig för deras syften. Det var lätt för mig att i smyg projicera min kluvenhet på den moraliska förvirring som Elric upplevde och den palett av gudar, demoner och främmande miljöer som böckerna utgjorde blev redskap för att i skymundan leda den kreativa kraften vidare. Det var en verklighetsflykt, men det var en flykt under vilken jag kunde skjuta tillbaka.

Elric vill egentligen varken härska över eller följa någon, i själva verket känner han “avsmak för krona och regentskap” och det finns en underton i böckerna som är nästintill anarkistisk. Min egen debutroman handlar om kamp för att undkomma hierarkier och hur destruktiva de är för relationerna mellan människor. Hierarkiernas och den diskursiva maktens effekter genomsyrade min uppväxt och är således ett bärande tema även i romanen. Inom Jehovas vittnen ger man i vissa fall läpparnas bekännelse till en tro på alla människors lika värde men i själva verket så är det en extremt toppstyrd organisation där ord som “upprorisk” är en del av de adjektiv som ständigt används för att beskriva den syndiga omvärlden medan man frossar i undergivenhetsretorik. Ett Jehovas vittne skall visserligen följa Gud mer än människor men i det mesta möjliga skall man underordna sig alla världsliga myndigheter och maktstrukturer. Eventuella orättvisor är något som Gud skall råda bot på och det betraktas som vanskligt att ge pengar eller annat stöd till exempelvis hjälporganisationer. Jag blev själv kallad till ett förhör med tre äldste när några församlingsmedlemmar kommit på mig med att att samla in pengar för Röda korset.

Man kan naturligtvis tro att Jehovas vittnens världsbild och fantasylitteraturen är likartade men inte ens i Ringtrilogin leder segern över ondskans makter till något som kommer i närheten av Jehovas vittnens Paradis. Tvärtom beger sig alverna och med dem magin bort från Tolkiens Midgård och Frodo kan inte slå sig till ro i den värld han befriat. En sådan melankoli skulle vara otänkbar i Sällskapet Vakttornets beskrivningar av det Paradis som följer efter Harmageddon, den slutgiltiga kampen mellan Gud och Satan. Det skulle med all sannolikhet anses vara tecken på bristande tro att, likt Lots hustru, se sig om efter det som varit.

Fantastisk litteratur kan dölja en realism bakom sitt förment världsfrånvända utanverk, en realism som inte är bokstavstrogen men som tar andra vägar in i läsaren än vad som är brukligt hos författare med mer konventionella uttryckssätt. Man kan förstås fråga sig varför man skall skriva om drakar och demoner när man kan uttrycka sig mer rakt på sak, men i så fall är det väl lika relevant att fråga sig varför man skall skriva skönlitteratur överhuvudtaget, varför ljuga ihop en fiktiv berättelse istället för att skildra verkligheten som den är, utan egna påhitt och infall?

(PS: Jag kanske skall tillägga att Elricböckerna finns på svenska men att de har sådana brister i översättningen, särskilt “Vita Vargens öde” som är rent bedrövlig, att jag inte riktigt kan rekommendera de svenska upplagorna.)

© Pål Eggert, 2004

Share This Post:
Följ oss