Jag vill dela några av mina erfarenheter. Inte av kritiklust mot dem som var ärliga i sin religiösa övertygelse, något troligen alla var. Nej, snarare för att visa att vissa saker ibland kan överdrivas, trots allas uppriktiga önskan att det ska bli något bra. Av: Susanne RundströmJag loggar in på Team med Uppdrags websajt, dvs organisationen som driver Bibelskola Livskraft, där jag tillbringade ett år av mitt liv. Det ska genast sägas att bibelskolan är något annorlunda upplagd nu, än den var när jag gick. Jag reagerar ändå, när jag läser den glättiga foldern… “Bibelskola Livskraft är förlagd på Ralingsåsgården i Aneby, en naturskön plats långt från stadens brus. Det är en internatbibelskola med allt vad det innebär.”

Jag konstaterar att den ansökan man nuförtiden får fylla i, inte innehåller lika integritetskränkande frågor som när jag sökte. Men jag ser också att en del frågor fortfarande finns kvar. Det fanns sökande som reagerade på att behöva svara skriftligt på huruvida man hade varit inblandad i ockultism eller andra religioner, någon gång tagit en drog, hade svårt att underordna sig bibliskt ledarskap, eller hade haft intresse av homosexualitet och lesbiskhet (just dessa, och liknande, frågor var vid den tiden snarast regel i Livets Ord-inspirerade sammanhang, eftersom detta var saker som ansågs kunna orsaka demonbesättelse). Jag förstår idag mer än väl dem som upplevde det som integritetskränkande, men då tog jag det som en självklarhet att vi var skyldiga att vända ut och in på våra liv. Det var ju en ”hjälp” för mig att ledarna visste ifall jag hade varit inblandad i saker som kunde göra det svårare att ta till mig Den Helige Andes kunskap. Dessutom kunde ju någon, som hade den bakgrund som antyddes i frågorna, få hjälp att bryta det demoniska inflytandet. Den demon jag var övertygad om att man med med en sådan bakgrund mer eller mindre självklart hade, eller hade haft, över sitt liv.

Vid några tillfällen var vi övertygade om att elever verkligen hade ett demoniskt inflytande över sig. Idag tror jag snarare att saker som hänt tidigare i livet kan såra en person så mycket så att man beter sig irrationellt. Men då skulle vi driva ut demonerna, och trodde att kompisarna skulle bli hjälpta… Man måste komma ihåg att vi i vår naivitet verkligen ville väl. Men resultatet uteblev. Att alla sitter i ring och ber för någon som har kollapsat eller lider av en depression är ingen hjälp!

Ett avskilt internat, långt ifrån närmaste stad… Det innebär allt från skön avkopplande miljö, till sektvarning för en plats där man står utanför den vanliga organiserade vardagen. Men Ralingsåsgården, där jag ända sedan barnsben tillbringat en hel del möten, kunde ju inte vara sekteristisk! Eller…? Nej, det kändes snarare som en ynnest att få tillbringa ett helt läsår på en plats där Den Helige Ande flödade varje dag! Vi hade dessutom oftast varken tid eller ens lust att åka in till stan, och hade ingen TV. Vi ville inte ha nån input utifrån. Här var vi för att få inspiration att omvända alla ofrästa, och hade inte tid med världsligheter. I synnerhet inte TV! Det var viktigare med en extra bönestund, t.ex ”motbön” (ja, det kallades så!) mot demoniska TV-program med medverkande som den liberalteologiske prästen Lennart Koskinen, den homosexuelle nöjespappan Jacob Dahlin eller sexoraklet Malena Ivarsson… Att vi slapp titta på TV var bara en välsignelse!

Undervisningen var fundamentalistiskt karismatisk, dvs med tungotal, demoner , sträng moral ifråga om sex, alkohol etc. Inget fel i att lära sig skötsamhet, men en del var definitivt överdrivet. Idag tror jag inte att en kvinna som är flirtig kan vara det pga en sexuell demon, utan att alla är olika. Den ena är utåtriktad och kanske flirtig, en annan är blyg. Lika lite kan jag tro att det är demoniskt att vara homosexuell, eller att en våldtäkt kan orsaka att offret blir demonbesatt! Då svalde jag allt, även om det vissa gånger mest var för att slippa bli ifrågasatt.

Några av oss hade offrat en del för att kunna gå bibelskolan. Kanske sagt upp sig från ett jobb, lämnat en lägenhet. Ekonomiskt var man tvungen att satsa för att kunna bekosta tiden på Ralingsås, antingen av egna, lånade eller snälla gåvogivares pengar. Kostnaden var sett till vad mat och logi skulle kostat under ett studieår på någon annan utbildning iofs rimlig, men man måste komma ihåg att ingen av oss hade jobb under tiden. Då var det heller inte möjligt att få studielån, något man kan numera på skolan ifråga. Vilket egentligen är sämre på sikt, eftersom det skall betalas tillbaka. Pengar som hade kunnat satsas på en utbildning som arbetsmarknaden efterfrågar. Vi levde snålt, men ingen varken svalt eller frös. Inte mer än när vi under en höstvecka var iväg på ett utbyte med en annan bibelskola, Ungdom Med Uppgift (UMU) i Ljungskile utanför Uddevalla. Orsaken till vårt besök där, var att organisationerna hade ett nära samarbete. Hos UMU hade man policyn att alla skulle leva asketiskt, inkluderat dålig bostad och näringsfattig mat. Och inget kaffe, eftersom kaffedrickande betraktades som drogmissbruk.

På grund av att fukten och den dåliga städningen orsakade fuktskador och dammråttor lite varstans, drabbades en elev, som var astmatiker, av en allergichock som närapå kostade livet! När killen överlevde hade han bevis nog på att Gud som hjälpte honom överleva, var starkare än Satan, som gjort honom sjuk! Dessutom ansåg UMU:s huvudledare det som självklart att all kontakt mellan eleverna och deras anhöriga måste censureras. Telefon fick användas om man t.ex. behövde meddela att någon dött, men bara för att lämna ett meddelande via bud! Alla brev som mottogs, skulle i förväg läsas av ledarna, detsamma gällde allt eleverna skrev hem. han förklarade detta för oss elever med att ”Föräldrarna kan bli ledsna om nån skriver att de har det dåligt!” Det skulle nog vilka sunda föräldrar som helst bli… Till TMU:s – som jag alltså var knuten till – nackdel skall sägas att såväl det tysta accepterandet i form av ettorganiserat samarbete skolorna emellan, gör mig än mer skeptisk till TMU som organisation.

Två sommarveckor ägnades åt storstadsevangelisation, dvs åt att med, sång, musik, gatuteater och personliga samtal med flanörerna berätta om Gud. Vi gjorde verkligen vårt bästa i Göteborgs city, med det kristna cafét ”Musikcafe Aveny” som missionsbas. Ett cafe som hade en uttalat kristet karismatisk inriktning. Värt att veta är att Trosrörelsen alltid har fungerat mer som nätverk än som ett egentligt samfund, även om ett samfund med namnet ”Samfundet Trosrörelsen” existerar. Det har ända sedan dess begynnelse spritts ryktesvägen från mun till mun, vilka församlingar eller organisationer som är ”godkända” för en riktig Livets Ordare. Musikcafé Aveny var ett sådant ställe, såväl som TMU. På hemväg till vårt nattlogi gick vi kanske förbi någon krog eller disco. Dit in gick vi med självklarhet inte, om inte syftet var att missionera. Vi hade ju blivit lärda att det på en sådan plats fanns en hel del demoner i farten, i form av fylleri- och sex-demoner… Och att särskilt sexuella demoner gjorde allt för att hoppa på den som inte var försiktig!

Vi längtade varje morgon efter att få berätta De Goda Nyheterna för alla som bokstavligen var på väg åt Helvete! Vi hade ju fått uppdraget att erbjuda dem dels en plats i Himlen, dels ett överflödande liv redan på jorden i form av välsignelser, glädje, befrielse från sjukdomar och fattigdom, och allt annat paradisiskt. Det var vi övertygade om att man som frälst hade rätt att begära av Gud, eftersom vi fick del av gudomlig natur så fort vi blev frälsta! Det verkade ganska logiskt att man hade rätt till ett gudomligt (=likt gud) liv, när man själv var av gudomlig natur i och med att man hade blivit ”pånyttfödd” av Gud”! Idag vet jag att läran om att människan som gudomlig, att hon har ansvaret att själv ta till sig hälsa, rikedom och materiell välsignelse, har en framskjuten plats i satanismen. Jag drar inga paralleller, men kan inte låta bli att reflektera över sambandet.

Allting var så himla mycket enklare när man trodde att Gud fixade allting, bara man bad på rätt sätt och tillräckligt länge. Och vi hade ju svar på både när vi fick det vi bad om, och när vi inte fick det (ofta fick man inte det!) Fick man inget bönesvar, så fanns olika möjligheter:

  • Man hade inte bett tillräckligt starkt
  • Man hade en oförlåten synd man måste ta itu med innan Gud kunde svara på bönen
  • Satan hade stoppat välsignelsen från att nå fram, och man borde ”be igenom” som det kallades (=be mer)

Det är både besvärligare och mer spännande att tvingas fatta sina egna beslut, utan att alltid först behöva Guds tillåtelse. Såväl som det är en utmaning att veta att jag har möjligheten att skapa mina egna förutsättningar och att utmana livet. På egen hand!
Jag tror att de flesta upplevde tiden på bibelskolan på samma sätt som jag. En plats där meningen var att vi skulle ägna hela livet åt Gud och Bibeln, utan störande inslag från världen utanför. Input som troligen hade varit nyttig, sett i backspegeln. Ingen av oss tänkte nog tanken att någon gång i framtiden inte vara med i rörelsen längre…

Nåja, jag fick trots allt betyg i demonologi, som ett av ämnena hette. Eller demonkuskap och -utdrivning, som ämnet uttyds på vanlig svenska! Men jag kommer knappast att få praktisk nytta av meriten som demonutdrivare?
Av: Susanne Rundström

Oktober 2009

Share This Post:
Följ oss