Karl-Erik Nylund är präst i Svenska kyrkan och ofta anlitad av massmedierna som sektexpert. Han föreläser också om etik,  sekter och nyandlighet samt är konsult i organisationsutveckling och krishantering. Under sitt liv har han arbetat både som lärare och polis. Karl-Erik Nylunds intresse för sekter började då han 1975 blev kyrkoherde i Hangö i Finland.

Där träffade han en äldre man som bar på en stor sorg över att hans barnbarn inte längre ville veta av honom. Barnbarnet var medlem i en församling av Jehovas vittnen. Efter att hon bett sin morfar testamentera sina ägor till hennes församling och han vägrat att göra detta, hade hon tagit avstånd från honom helt och hållet. Karl-Erik började fundera över hur någons tro kunde få dem att göra så mot någon de älskade och hans intresse för religionspsykologi väcktes.
1998 gav han ut boken Att leka med elden – Sekternas värld. Trots att det är över tio år sedan jag lämnade vittnena, känner jag mig en aning misstänksam inför att tala med en präst. Jag förväntar mig någonstans att bli dömd eller utsatt för övertalningsförsök. Kanske är det bäst att hålla tyst om det faktum att jag inte ser mig själv som troende, tänker jag medan jag ringer på dörren.
Men Karl-Erik verkar inte alls inställd på att hålla någon predikan. Hans rum är hemtrevligt, med en öppen spis och ett stort skrivbord belamrat med böcker och papper. Vi sätter oss i varsin fåtölj invid den öppna spisen och småpratar. Han berättar om en föreläsning han hållit nyligen. Den handlade om oseriösa psykologer som använder sitt ämbete till att försöka styra över sina patienters liv. De missbrukade deras förtroende för egen vinning. Precis som en sektledare, säger han. Det är viktigt att vara på sin vakt. Och han borde ju veta. Han har forskat om sekter i över tio år.

Men hur ska man se skillnad på de goda och dåliga vägledarna? undrar jag. Och vem bestämmer vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel?
Karl-Erik berättar att människor som lämnar en sekt brukar reagera på två olika sätt: antingen beslutar de sig för att inte vara beroende av något. De tänker att om de inte är beroende av något och inte tror på något, så behöver de heller inte vara rädda för någonting. Eller så försöker de genast ersätta det de lämnat med någonting annat: en ny samhörighet av något slag.

- I början är det första alternativet mer hälsosamt. Det bästa är att landa på båda fötterna innan man börjar se sig om efter alternativ. Samtidigt kan man inte leva i ett vakuum hur länge som helst. Vi behöver andra människor för att kunna hitta oss själva, att spegla oss i. När man kommer ut i samhället möter man ständigt frågor om livsåskådning och tro. Det är bra att hitta något som passar en, men också bra att ta det lugnt, känna sig för. Gå in i saker med vaksamhet, med distans och vetskap om att du kan lämna det om det inte känns rätt för dig.

– Det låter så svårt. Hur vet man vad som är rätt för en när det alltid varit andra som bestämt det åt en?

– Ja, det är svårt. Men det är ju det som livet går ut på! Att hitta sin inre röst! Det finns inga enkla  lösningar. Här finns en enorm skillnad från sekternas förhållningssätt. De som har färdiga svar på allt. Karl-Erik skriver träffandeom detta i sin bok Att leka med elden – Sekternas värld, på sidan 34:

– Sekten ger entydiga svar, svart eller vitt, på de mest komplicerade frågorna i livet. Men det är högst sällan det i livet kan ges ett så enkelt och entydigt svar. Ändå är många sekters budskap just detta: ”Kom till oss och vi ska göra dig till den perfekta människan.” Det är bara ett krux – den perfekta människan finns inte. Det är alltså en livslögn man erbjuder. 

En annan strategi när man lämnar en sekt är att kasta sig in i allt det som tidigare var förbjudet.

– Men där kan man inte stanna, säger Karl-Erik. Då går man under. Där hamnar man i precis samma situation man var i innan. Där finns inga vänner, bara människor som mår lika dåligt och är lika förvirrade som man själv, och som enbart ser en som ett objekt. Precis som vittnena såg dig som ett trosobjekt. Du var godkänd så länge du betedde dig precis som alla förväntade sig.

 Det gäller alltså att hitta rätt människor att spegla sig i.

Karl-Erik poängterar flera gånger att detta är något som tar tid och att man måste känna sig fram. Det är en balansgång mellan att våga känna tillit och att ändå inte vara godtrogen.

 Som ett före detta vittne kan det vara svårt att be om hjälp. Man tar på sig en fasad gentemot omvärlden. Som han uttrycker det: ”vittnena är ju enormt duktiga på detta”. Man måste börja se sig själv som det man är: en helt vanlig människa. Att se sig själv som ett ensamt offer leder ingenstans.

– Det finns människor som förstår. Det finns andra som varit med om exakt samma sak. Och även helt ”vanliga” människor kan relatera till hur du känner dig. Alla utstötningsprocesser är grymma, vare sig det handlar om en skilsmässa eller en sekt. Det föder enorm separationsångest.

 Det svåraste är kanske att våga känna tillit till sig själv, att våga tro på att man kan klara sig utanför sekten. Detta skriver han om i sin bok:

– En överdriven känsla av misslyckande och rädsla inskärps ifall du skulle lämna sekten. Du tror att – – demonerna tar dig i sitt våld, du kommer att begå självmord, olyckor händer, du kommer att bli galen och obotligt sjuk – -. Denna rädsla för och känsla av otillräcklighet leder till misstankar att du hamnat fel men vågar inte ta steget ut ur sekten för att bli avslöjad som en ”ond” människa. För att få lindring från dessa tankar flyr du allt längre in i sektberoendet för att verkligen visa vilken fin medlem du är. Allt annat blir oviktigt. Men samtidigt förtvinar jaget. Om du lämnar får du vara beredd på att all skuld läggs på dig, blir du sjuk är felet ditt, skulle något hända är felet ditt.
Ja, som före detta vittne kan man vara rädd för allt möjligt. Men något som de flesta jag talat med har gemensamt är det stora obehaget inför demoner.
 Hur ska man hantera den rädslan?

– Be, säger Karl-Erik.

– Till vem då?

– Till Gud.

– Men om man nu har lämnat gud?

– Nej, det är organisationen Jehovas vittnen du har lämnat.

– Men om det är den enda gud man känner till?

– Be till Jesus då.

– För någon som varit vittne känns ju det helt fel.

Han funderar en stund.

– Som sagt, i början kan det vara bättre att ta avstånd från allt religiöst. Om man inte tror på gud behöver man ju inte tro på demoner heller. Huvudsaken är att du mår bra, om du tror eller inte är din ensak. Självklart ser jag det som något positivt om du tror på Gud eftersom jag ser det som mitt kall att förmedla hans budskap. Men jag måste ha full respekt för dig som individ. Bibeln säger: ”I min faders hus finns många boningar.” Man skulle nog bli förvånad om man tittade in där. Där finns nog många som man aldrig trodde skulle finnas. Och många som man trodde skulle finnas som inte finns där. Men, tillägger han, när man ligger ensam i mörkret om natten och tankarna kommer, då har man bara gud i alla fall.
Jag ber Karl-Erik berätta vem Gud är för honom.

– Trygghet, kärlek, värme, närhet. Någon som man kan tala förtroligt om allt med. Men Gud är också något som finns överallt, ”det stora varat” om man nu vill uttrycka sig så. Och himlen kan också finnas här på jorden, i ett samband där vi vill varandra väl. På samma sätt som helvetet kan finnas mitt ibland oss. I livet sker så mycket omkring oss hela tiden, ofta oberoende av oss. Mitt i detta kaos finns Gud, som en fast punkt. Dopet i sin tur är glädjen över att få tillhöra Gud utan meriter. Ett barn har ju inga meriter att komma med, de blir välkomnade precis som de är.

Här finns ännu en väsentlig skillnad i människosyn. Hos vittnena betydde meriterna allt. Jehovas vittnen är stolta över att de inte praktiserar barndop. Att hos dem får man minsann välja själv. Ändå utesluter man minderåriga som döpt sig och gör dem föräldralösa i guds namn. Man kan inte bli utesluten ur kyrkan därför att det inte är människor som bestämmer vilka som är värdiga eller inte.
Hur ska man förhålla sig till sina föräldrar om de vill ta avstånd från en? frågar jag.

– Som Jesus sa på korset: ”Herre, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”
 En förlåtande inställning gör att man är bättre till mods. Bitterhet är det värsta som finns. Se det istället som att du gjort ett val och du har tagit konsekvenserna, hur smärtsamma de än vara må. Du är inget viljelöst offer.

 För den som saknar sin gudstro och den gemenskap en sådan övertygelse förmedlar, finns det flera alternativ. Det finns många kyrkor och samfund som inte påtvingar andra sin övertygelse. Istället kan de förmedla stöd och hjälp i att ta sitt eget ansvar och hitta sin egen väg. Varken Jehovas vittnen eller någon annan mänsklig organisation har ensamrätt på gud.

Som Karl-Erik så många gånger betonar, behöver vi andra människor. Och vare sig vi söker vägledning hos en psykolog, en präst eller hos någon annan medmänniska, är det viktigaste att vi hittar människor som låter oss vara de vi är. De människorna finns.

Av: Noomi Lappalainen

Vårt samtal ägde rum 5 okt 2006

Share This Post:
Följ oss