I förra veckan åkte jag tillbaka till den stad, där jag växt upp. Jag kom att minnas min farmors syster. Hon föddes 1914 och tillhörde alltså den generation, som aldrig skulle dö ut. Under hela hennes liv väntade hon på den nya ordningen. Berättat för Bill Bowen
Hon var elva år 1925, det år då vittnena förväntade att allt skulle ta slut och Guds löften skulle uppfyllas.

Hon gifte sig 1939 och hon satt tillsammans med sin man under sammankomsten på sommaren 1940 då J.F. Rutherford skrek ut att nu var det bara månader kvar innan Harmageddon. De som var ogifta uppmanades att inte gifta sig förrän efter Harmageddon och de som var gifta skulle inte skaffa sig barn. Hon och hennes man beslöt sig under den sammankomsten att inte skaffa barn, utan att tjäna Jehova med hela sitt hjärta.

När hennes man dog i början av 70-talet så tog hon det oerhört hårt, men hon berättade för oss att hon inte skulle behöva vänta länge innan hon fick se honom igen, hon väntade på den nya ordningen. Hennes längtan blev allt starkare.

Hon väntade sig igenom 1975…väntade och väntade…på något som aldrig kom.

Eftersom hon inte hade några barn och följaktligen inte heller några barnbarn, så blev jag lite av hennes extra barnbarn, ja vi hade faktiskt en väldigt bra relation.
När jag som 25 åring begärt mitt utträde ur församlingen tog hon det mycket hårt. Jag flyttade till en annan stad, som låg mer än 80 mil från den stad där jag växt upp. Hon visste också att hon inte kunde ha någon kontakt med mig. Jag skickade henne några vykort och ibland ringde jag henne, men jag kunde aldrig besöka henne. Hennes lojalitet mot församlingens policy var för stark.

Fortfarande när hon var gammal så var hon med på alla möten och hon väntade på att hennes vänner i församlingen skulle hälsa på henne. Hon kände sig alltmer ensam. Hon väntade på vänner som nästan aldrig kom. Hon väntade på de äldste som aldrig kom.

För att fylla ut tomrummet i sitt liv började hon att umgås med några kvinnor, som var i hennes ålder. De bodde nästan grannar och det gick så lätt att gå över och hälsa på. Dessa grannar var inte Jehovas vittnen, men hon tyckta att de var mycket vänliga och trevliga. En dag följde hon med dem till en Bingolokal. Sorgligt nog så spelade hon ett par omgångar Bingo också. Till på köpet vann hon tre kilo kaffe.

Hon kände att hon brutit mot församlingens policy och ringde upp en av de äldste och bekände sin ”synd”. Nu hände något som inte hänt på länge, de äldste besökte henne, men enbart för att hålla ett förhör med henne.

Under kommitté förhöret så fick hon reda på att hennes synd var själ nog att utesluta henne, men eftersom det bara skett en gång, så räckte det med restriktioner. De äldste sa också till henne att inte umgås med sina nya vänner i fortsättningen, eftersom de skulle betraktas som dåligt umgänge.

Hennes nya vänner försvann, men inga nya kom i deras ställe. Hon väntade och väntade….

Hon väntade på fler besök av de äldste men inga kom. En dag ramlade hon i Rikets salen. Några bröder körde henne hem och två veckor senare förstod man att hennes höft var bruten. Kort därefter avled hon, ensam på en sjukhussal. Ingen fanns vid hennes sida mer än en undersköterska. Hon hade väntat att några skulle besöka henne, men…

När jag kom till min barndoms stad så besökte jag kyrkogården. Jag ville se hennes grav. Var det någon som tog hand om hennes grav och skötte den. Till slut fann jag hennes gravsten. Den var övervuxen med gräs och jag klippte bort det och fann att man graverat in i stenen ”väntar på en uppståndelse”.

Hela hennes liv hade varit en väntan på något som aldrig kom. Vakttornet kan aldrig uppfylla sina löften till en ensam gammal dam, som ägnat hela sitt liv åt att följa deras råd. Kommer det att ges en lycklig uppståndelse till en gammal dam som följt en falsk profet?

Jag får vänta och se…

Share This Post:
Följ oss