Den finska hjälporganisationen Stöd för religionens offer har gjort en undersökning som bygger på vittnesmål från 200 personer som har tillhört Jehovas vittnen, och enligt den så blir barn i religiösa samfund ofta kränkta då de växer upp i en isolerad miljö, tvingas knacka dörr och straffas då de inte följer församlingens strikta regler.

Piteåbon och forna Jehovas vittnesmedlemmen Sofia är idag nyutexaminerad jurist och ser fram emot karriären och livet med sin sambo. Hon ser tillbaka på sin barndom och konstaterar att hennes nioåriga jag hade blivit mäkta förvånad över vilka vägval hon gjorde i livet.

– Förvånad och besviken! tillägger hon och skrattar.

– Jag känner igen mycket som står i utredningen, både självupplevt och sånt jag hört från kamrater. Men som liten såg jag församlingen som enbart god så det där blev godtagbart för mig.

Sofia föddes in i församlingen och som liten var hon så övertygad om att församlingens tro och värderingar var det enda rätta och sanna att saker som utanförskap, straff och andra påföljder kändes acceptabelt.

– När jag och andra barn i församlingen knackade dörr så hände det att folk smällde igen dörren direkt och skrek att vi var hjärntvättade, men vi brydde oss inte så mycket. De flesta var dock vänliga men ointresserade.

Vad som drev Sofia och de andra barnen i församlingen var dels den starkt befästa tron, dels rädsla för straff i form av utfrysning eller fysisk bestraffning, men till största delen den kärlek och beröm man fick då man var till lags.

Eftergymnasial utbildning är ett stort tabu inom Jehovas vittnen eftersom att det betyder att man prioriterar något framför religionen och för att det inte ligger i linje med församlingens starka principer kring ödmjukhet. Sofia minns en gång då några vuxna i församlingen frågade vad de ville bli när de blev stora:

– Jag svarade snabbt ”Veterinär”. En annan flicka svarade ”Jag vill bli städerska. På halvtid, så att jag kan bli pionjär och lägga ned mer tid på tjänsten.” Jag ville sjunka genom marken. Det skulle jag ju ha sagt! Något ödmjukt och blygsamt.

Ingen sa något över huvud taget till Sofia medan de överöste den andra flickan med kramar och beröm.

I takt med att Sofia nådde tonåren började hennes inställning till församlingen vackla. Plötsligt var hon inte lika okej med alla förbud och restriktioner, och hon började bland annat ifrågasätta församlingens syn på kvinnor och homosexuella.

– Jag drömde om att få vidareutbilda mig, få rösta, få ha vilken pojkvän jag ville och en chans till ett jämställt förhållande.

Jehovas vittnen får endast ha förhållanden med andra medlemmar, och de får aldrig dejta utan övervakning tills de har gift sig. Så när Sofia fyllde 16 och inledde ett förhållande med en kille utanför församlingen blev hon tvungen att leva ett slags dubbelliv, och kände sig ofta tvungen att ljuga om vart hon befann sig för sina föräldrar och för församlingsmedlemmarna.

– När mina föräldrar kom på mig blev de väldigt besvikna. Men tillslut så träffade min dåvarande pojkvän min pappa och bad honom om min hand, då gick de med på att vi var i ett förhållande.

Vad som händer i familjen är hela församlingens angelägenhet och vid det här laget så betraktades Sofia redan som rebellisk av de andra vittnena. När Sofia kom in på juristlinjen reagerade hennes omgivning som en annan familj hade reagerat om dottern hade hoppat av gymnasiet.

– Mina föräldrar blev djupt besvikna när jag berättade att jag skulle börja juristlinjen. Högre utbildning tar enligt församlingen tid från predikoarbetet, visar att man inte sätter Gud främst och föder själviskhet, materialism och högmod.

Nu hade Sofia och pojkvännen gjort slut och hon skulle flytta till Uppsala. Det var på juristlinjen som hon tillslut insåg att hon inte längre kunde vara en del av Jehovas vittnen över huvud taget. Hon insåg dels att hon aldrig skulle ha tid till det, men även att hennes åsikter inte överensstämde med församlingens.

– Ganska snart efter att jag börjat plugga så ringde jag till de Äldste, och sa att jag inte ville vara medlem längre. Då ville de ha ett möte med mig men jag sa nej och hoppade av direkt.

Sofia har idag en viss kontakt med några familjemedlemmar som fortfarande är vittnen, även om det är förbjudet. 

- Vi pratar i telefon och ses lite då och då. När de är hemma hos mig och min sambo försöker jag understryka hur jämställt vårt förhållande är och låter min kille laga mat medan jag meckar med bilen, säger hon och ler.

Sofia mår idag bra och ser på framtiden med tillförsikt. Hon säger att hon är ateist men att hon tror att människor kan göra världen till en bättre plats. Nu vill hon gärna hjälpa andra avhoppare eller personer som funderar på att hoppa av.

– Jag önskar att jag hade haft någon att prata med om mina tvivel som ung. Att anförtro sig till andra i församlingen är inget alternativ på grund av angivartendensen. Man borde ha broschyrer från organisationer som Hjälpkällan på skolbiblioteken. Kanske ha mer reklam riktad till unga där de ges en hemsida och får numret till jourhavande telefon. Det är viktigt att veta att det finns andra med liknande erfarenheter och att man inte är ensam.

Innan vi skiljs åt frågar jag Sofia om hon är feminist nu förtiden. Hon ler och håller upp en berlock hon har runt halsen, Venus-tecknet blänker till.

– Absolut!

Av: Mikaela Somnell

Share This Post:
Följ oss