Som de flesta barn hade jag drömmar, drömmar som effektivt krossades en efter en… Hade jag låtit andra fortsätta kontrollera mitt liv, hade mina visioner om det liv jag alltid vetat var destinationen för just mig, fortfarande varit krossade. Jag valde att att ta tillbaka drömmarna. Men det gick inte utan vånda…

När det gäller min religiösa historia, så är den lite brokig. Jag växte inte upp som Jehovas Vittne, men har alltid haft dem i min närhet. Dels genom släktingar, dels i vuxen ålder genom att ett par av mina nära vänner var vittnen. Jag inser idag att deras vittnande för mig berodde på att de önskade att jag skulle få en plats i det paradis de trodde på, så jag klandrar dem inte. Jag berättar mer om min upplevelse av JV senare, men jag vill först beskriva min barndoms religiösa erfarenheter, för att ge en bakgrund till mitt liv som det ser ut idag. Allt hänger ihop, men det vore oärligt att beskriva min religiösa resa enbart som en mörk tillvaro. Det var den inte, det fanns ljusglimtar. Och det var bakgrunden i Trosrörelsen som senare fick mig att i tid se varningssignalerna hos JV, tack vare att deras auktoritära organisation är snarlik! Därför ägnar jag en ganska stor del av berättelsen åt mina erfarenheter därifrån. När jag väl vågade läsa mig till vad som kännetecknade en sekt, skärmade jag av mig länge för den obehagliga sanningen att jag hade varit med i en sekt, och varit på väg in i en annan. Det tvistas om huruvida en viss sorts människor dras till sekter. Jag tror inte det. Att jag var öppen för religiös fundamentalism tror jag mest beror på att jag mer eller mindre föddes in i den världen.

 

 

Nå, tillbaka till mina barndomsminnen. Jag växte upp i den frikyrka som idag heter Evangeliska Frikyrkan. Då hette den Örebromissionen och var, vad jag har förstått senare, en av de största opponenterna mot Jehovas vittnen. En falang av den kyrkan tog senare till sig förkunnelsen från Trosrörelsen (Livets Ord), men när jag var barn på 70-talet, så var kyrkan mest präglad av de klassiska kristna moralreglerna, i konservativ tappning. Plus att det var ”vi” som var Guds egendomsfolk. Man skulle tycka synd om dem som blev förledda av till exempel Svenska kyrkan, som tillhörde ”den babyloniska skökan”, det vill säga var en falsk religion. Naturligtvis skulle man avstå från allt sex före äktenskapet, en regel jag uppfyllde tills jag blev utesluten. Utan att lämna ut min familj alltför mycket, så var den dysfunktionell, och jag hade socialt och psykosocialt ingen trygg uppväxt. Att ett barn växer upp i en otygg miljö, samtidigt som hon känner kravet att uppfylla bibliska plikter trots att hon bara är ett barn, är inte alltid så lätt. Jag minns hur mamma ibland ödesmättat citerade Bibeln om att i den yttersta tiden skulle barnen vara ”olydiga mot sina föräldrar” (1 Tim 3), och sa att jag var beviset på att det var den yttersta tiden. Genom att vara med på så många möten som möjligt trodde jag att jag skulle göra Gud något nöjdare med mig, men jag var själv sällan nöjd. Jag skulle ju inte få vara med i den himmel som utlovades åt den ”som hållit ut till slutet” om jag inte skötte mig.

 

 

Dopet kallades vuxendop, men jag var inte särskilt vuxen när jag döptes som tolvåring. Några kompisar skulle döpas, och då ville ju inte jag vara sämre. Jag hoppades att dopet skulle innebära ett mirakel av något slag som gjorde mig ståndaktigare mot ”djävulens listiga angrepp”, det vill säga att jag skulle kunna sköta mig bättre hemma… Eftersom min situation i livet berodde på att hela familjen var dysfunktionell, så var det naturligtvis ganska meningslöst att tro att det skulle hjälpa att döpas! Men jag minns att både mamma och församlingstanterna var glada över att jag döptes. Men jag blev inte lydigare av att vara döpt, jag fick snarare ännu mer komplex. Jag minns att både mamma och andra i församlingen förebrådde mig och sa ”Du borde väl ha blivit en bättre människa när du döptes!” Men jag kunde ju konstatera att det hade jag inte alls blivit. Så sjönk mitt självförtroende ytterligare några snäpp.

 

 

Jag flyttade med mamma till Skåne 1977, och träffade genom kompisar på den förkunnelse som kallades framgångsteologi, och som senare kom att känneteckna Livets ord och Trosrörelsen. Det var under det tidigaste 80-talet, innan det ännu fanns någon liknande kyrkobildning här i Sverige. Teologin hade funnits, mest i mer fria kristna grupper, som ibland medvetet valde att ställa sig i opposition mot sitt modersamfund. Mer sällan uppstod grupperna helt utan att ha sina rötter i en traditionell frikyrkoförsamling. När jag 1984 kom tillbaka till min barndomsstad i Småland, valde jag att gå till den grupp som där uppstått i opposition mot den församling där jag hade varit medlem som liten. Jag tilltalades av den naiva rättframheten, där alla fick vara som de var. Om en medlem inte kunde sluta röka eller svära, man kanske var sambo eller nåt annat ”omoraliskt”, så såg församlingen det med Guds kärlek och omsorg. Det fick ta den tid det tog att bättra sig. Tyvärr var atmosfären av mänsklig kärlek och tolerans snart ersatt av en betydligt hårdare prägel på hur medlemmarna borde leva. Både i form av yttre levnadsregler och hur viktigt det var att komma på alla möten, delta i studierna och vittna för sina medmänniskor. Det förkunnades även hur viktigt det var att ge församlingen av sin ekonomi. Det styrktes av den bibliska berättelsen om Ananias och Sapfeira i Apg 5, som dog som straff för att de inte gav allt till församlingens verksamhet, och då vågade de flesta inte annat än ge.

 

 

Särskilt förkunnelsen om demoner skapade ett ångestfyllt samvete, en demonisk makt var just ”kritikens ande” som gjorde medlemmen tvivlande till förkunnelsen. Idag ser jag tillbaka med förfäran på att jag aldrig protesterade, trots att mycket kändes så fel mot den Bibel jag trodde på. Mer än en gång ville jag resa mig från mötena och gå rakt ut, men jag gjorde det aldrig. Det tolkades ju som demonisk påverkan att inte vilja gå på mötena, och några andra medlemmar hade blivit uteslutna efter att ha opponerat sig. Dessutom hade jag bland mycket annat som inte passade sig i en konservativ sekt ett homosexuellt intresse, även om jag aldrig levde ut det så länge jag var kvar i församlingen. Och jag hade ju lärt mig att även det skapas av en demonisk makt. Den demoniska makten kallades ”otuktens andemakt”. Med logisk självklarhet var jag alltså påverkad av minst en demon. Det är märkligt hur sekter ibland använder logiken som vapen, och ibland säger att Gud som är övernaturlig inte behöver vara logisk.

 

 

När jag till slut tog mod till mig och bekände vad jag hade för längtan ifråga om äktenskap, eller snarare att jag inte alls ville gifta mig, visste jag naturligtvis redan att det skulle leda till uteslutning. Det var inte lätt när de forna s.k. ”vännerna” slutade hälsa, samtidigt som jag hade en personligt svår tid. Däremot tappade jag inte bort tron på en god Gud under den här tiden, men jag fick smula sönder mina uppfattningar fullständigt och bygga på en helt ny grund.

 

 

Det var i den här situationen som de vittnen som fanns i min närhet på allvar försökte få mig intresserad av ”sanningen”. De tyckte att jag var jätteduktig i studiet och att jag minsann hittade ovanligt bra i min Bibel… Jag som kunde min Bibel så bra borde verkligen ägna tiden åt att studera både Bibeln och bakgrunden till tron… Min släkt visste ju vad som var den direkta orsaken till uteslutningen från Trosrörelsen, och visade sitt medlidande genom att tala om att i ”sanningen” hade man inte burit sig illa åt mot den som behövde stöd (idag vet jag att de hade agerat på ett liknande sätt, om inte ännu hårdare)! Kort sagt, jag fick del av hela den charmoffensiv som alltid slås på inför en nyintresserad. Men, de frågor jag verkligen ville ha svar på, t.ex. hur man behandlar en medlem om det uppdagas att den är homosexuell, ville man inte svara på. Heller inte var i Bibeln det stadgas att att man bör göra ett visst antal timmar ”i tjänsten” (knacka dörr). Så småningom träffade jag på andra människor som var JV, i sammanhang som sinsemellan inte hade mycket med varann att göra. Då fick jag chansen att se både den putsade fasaden och hur det var innanför församlingen. Det var en ännu större kravmaskin på tjänstetimmar, teokratisk skola och allt vad verksamheterna kallades, än jag upplevt i min gamla sekt. Jag minns att jag hade en diskussion med en äldstebroder om uteslutningsanordningen, där jag ifrågasatte den obarmhärtiga hårdheten, som gäller till och med om det är ens barn, syskon eller föräldrar! Jag kunde inte ta till mig logiken (”logik” verkade alltid vara viktigt att poängtera) i att det hade att göra med Kristi kärlek, för att den utstötte skulle förstå att hon eller han inte klarade sig utan Sanningen. Han avslutade med att ”Det låter väl logiskt nu när du har fått förklarat?”

 

Det tyckte inte jag. Särskilt inte sedan jag sett på nära håll hur jakten gått till mot ett enskilt vittne, en av mina nära vänner, som visserligen inte hade levt upp till reglerna. En dag dök plötsligt två äldstebröder upp på arbetsplatsen objudna… Förutom att brodern ifråga inte var på jobbet, så kändes det ganska obehagligt med objudet besök, vars beteende närmast hörde hemma i en totalitär stat. Eller ska jag säga totalitär församling…? Jag sa att det var obehagligt, och fick svaret att jag ”säkert visste var han fanns”, och att man bara ”ville hjälpa den vilsekomne brodern!” Efter den lite skrämmande upplevelsen har jag sett hur uteslutningsanordningen fungerar i praktiken. Jag vet att jag är en person som för att komma till min rätt måste få utrymme för att blomma ut i min personlighet, som den unika skapelse just jag är. Jag skulle aldrig varken vilja eller ens kunna leva upp till att bli ett vittne, därför skulle det kännas förljuget, och jag skulle krympa mig själv när jag äntligen har lyckats börja växa på egen hand! Den dagen, och under tiden därefter, dog mitt lilla intresse att bli en aktiv förkunnare i Sällskapet Vakttornet!

 

Epilog:

Även om det kanske låter svårt för omgivningen att förstå, så är de här åren inget jag vill ha ogjort. Jo, kanske av ett skäl, det känns som om jag inte fick de år man behöver ha i ungdomen för att utvecklas till den individ man ska bli. Men det går att ta igen en del av den förorade tiden, och jag har erfarenheter som inte alla har. Erfarenheter som jag tänker använda till något gott! Jag är inte bitter på enskilda människor, däremot på auktoritära religiösa system, som inte tillåter individerna att vara just de individer som Gud har skapat! 


 

– Susanne Rundström, 2008

Share This Post:
Följ oss