Peters berättelse om sin far, en alltifrån sin ungdom trogen “Jehovas tjänare” av den “gamla stammen”. Men på ålderns höst “kastad på skräphögen” och bortglömd av den församling som säger sig kännetecknas av kärlek och omtanke.

Det är oerhört intressant att läsa alla olika berättelser som tidigare Jehovas Vittnen har att berätta. Hur de än må skilja sig i innehåll, finns det stora gemensamma nämnare i alla vittnesbörden. Dessa “gemensamma nämnare” stämmer så väl överens med de erfarenheter jag själv har. Skulle inte ”sanningen” göra oss ”fria”? Skulle det inte råda ett ”fritt och öppet tal” bland Jesu efterföljare? Skulle man inte undvika att ”döma andra”, eftersom man själv då skulle bli dömd? Skulle inte kärleken vara den dominerande kraften, och medkänslan, och empatin och…? ALLT detta saknas tyvärr som ett utmärkande drag hos Jehovas vittnen, som organisation. Därom finns det alltför många bevis och vittnesmål!

Nu till min fars historia, som jag vill berätta:

Min far, född 1911, fick höra talas om ”sanningen” på den tiden Sällskapet kallades för bibelforskare och det var hans mor som brukade skaffa tidskrifterna ”En ny värld” (numera ”Vakna!”) och ”Vakttornet”. Han lockades av budskapet och blev sedan en mycket trogen och långvarig tjänare. I sin ungdom kom han till Betel i Stockholm och jobbade där som översättare av tidskrifter och böcker (bl.a. MacMillans ”En vandring i tro”). Han arbetade i nära samarbete med J. H. Eneroth (dåvarande landstjänaren) och trivdes bra under sin tid där. Far var en av ”den gamla stammen” och var med om att bygga upp verksamheten från grunden. Satt dessutom i fängelse som vapenvägrare. Som ”kolportör” åkte han sedan runt i hemlänet och arbetade som pionjär och startade upp församlingar.

Givetvis växte ansvarsuppgifterna och han var bokstavligen ”fullt upptagen i Herrens verk”, till 200%. Det blev hundratals föredrag, doptal vid sammankomster, begravningstal, tjänaruppgifter. Sedermera blev han också äldste och med tanke på sin långa erfarenhet som talare blev han i det (då) nya systemet ”Tillsyningsman för Teokratiska Skolan”. En ödmjuk, älskad och djupt respekterad broder. Han tackade aldrig nej till ett uppdrag och behövdes en insats, när som helst, var han den förste att ställa upp. Jag kan under min uppväxt inte minnas någon period då han inte var fullt sysselsatt i ”tjänst för Jehova” på alla sätt och vis.

Han blev också en tillflykt för många av Vännerna. De visste att de kunde komma till honom med allt och anförtro sig. Han var aldrig dömande och försökte alltid se saker och ting ur många synvinklar. Givetvis var han ”för snäll” och fick aldrig förtroendet att agera ”skarprättare” i församlingen när en sådan behövdes. Det var honom helt främmande att vara sådan. Han hade den ibland mindre önskvärda strävan att ”hellre fria än fälla”.

Jag skriver inte allt detta för att skryta eller upphöja honom som förmer än någon annan. Men han var verkligen totalt självuppoffrande och gav sitt liv i sina medbröder/systrars tjänst. Detta tycker jag behöver komma fram som bakgrund till det som min berättelse egentligen handlar om.

Hans uppdrag i församlingen hängde med upp i hög ålder. Ända upp till 75-80 års ålder var han samordnare för sammankomsterna, någonting han egentligen var lite för gammal för då. Han blev sliten. Men så länge han inte sa nej, utnyttjades hans lojalitet fullt ut. Jag var själv med i församlingen vid den tiden och talade med de andra äldste om att se upp lite med hans hälsa. De lovade att ta hänsyn till hans ålder, men sedan hände inte så mycket mer.

I mitten av 1990-talet blev min mor sjuk. Hon fick Alzheimer och de som känner till sjukdomen, vet att den smyger sig på. Lite i taget. Nu började en svår tid för båda två. För pappa, eftersom han skötte om henne, och för mamma, så länge hon var medveten om att hennes hjärna inte fungerade längre. För att göra en lång historia kort: problemet växte och växte. Pappa slet som en slav med henne och hon körde skoningslöst med honom (en del av sjukdomsbilden). Ibland när jag eller min syster kom dit, velade pappa runt förvirrad och var helt förbi av trötthet. Mammas blöjor kunde ligga, använda, runt i hela lägenheten. Efter mycket ”om och men” fick vi socialtjänsten att förstå att läget var ohållbart. Vi flyttade dem till ett servicehem. Men där blev mamma ännu värre och snart togs hon in på demensvården för gott.

Givetvis innebar hela den här tiden det svårt för pappa att också orka med församlingen och dess möten. Han ”tappade farten” som det ibland heter. Jag och min hustru hade vid den här tidpunkten lämnat församlingen sedan ett antal år. Nu hade jag orsak att känna mig ännu mer förbittrad. Under hela den här tiden lyste ”Vännerna” med sin frånvaro. Jag hade i min enfald trott, att församlingen nästan mangrant skulle ställa upp och hjälpa sina trosfränder. Men icke! Det verkade som om det var den låga mötesnärvaron som bekymrade dem värst. Någon gång kanske någon tittade upp för att säga hur ”saknade” de var och hur församlingen hoppades se dem snart igen i Rikets sal. Kärleken visste inga gränser…

Min pappa har alltid varit en sökare. Han gick ofta utanför organisationens gränser för att hitta innehåll till föredragen, då han tyckte att sällskapets dispositioner var mindre bra och ”fyrkantiga”. Han log ibland åt att de föredrag som uppskattades mest, var de vars stoff mest hämtats ur andra källor. Så han läste alltså en del annat; inte minst Viveca Heyman och Victor Rydberg. Vid 88 års ålder bodde han ensam kvar på servicehemmet och trivdes bra med att inte behöva vara uppe till fem på morgnarna och sköta om mamma. Nu hälsade han på henne varje dag i stället.

Besök av sina trosbröder fick han så gott som aldrig. Förutom mig och min syster med familjer, var han ensam. Sällan hämtades han till några möten, förutom den obligatoriska Åminnelsen. En dag hade han varit på biblioteket och lånat ett par böcker om biblisk historia. På vägen hem träffade han en relativt ny person i församlingen och visade dem då när de samtalade. Några dagar senare kom ett par äldstebröder upp till honom, för att utreda detta med att han läste annan ”otillåten” litteratur. Den nyintresserade hade alltså, som han redan tydligen hunnit lära sig, angett pappa, som tog väldigt illa vid sig.

I den vevan avsattes far plötsligt som äldste. Han fick inte veta varför och anklagades heller inte för något. Jag skrev till Betel om ärendet och fick ett svar från Kretstillsyningsmannen. Han angav inget skäl för avsättandet, eftersom det var ”konfidentiellt”, men ”förvissade” mig om att allt ”hade gått rätt till”. Pappa hade alltså inte ens rätt att få veta anledningen till att han förlorat sina privilegier ”på grått papper”.

Så blev han då, denne gamle ”trotjänare” på ålderns höst, förpassad till att bli en skugga för den församling som han varit med om att bygga upp. När krafterna tröt, blev han kastad bland skräpet, som allt förbrukningsmaterial brukar bli. Han var inte den förste, och tyvärr inte heller den siste.

Nyårsafton 2000 drabbades han av en stroke och hamnade på sjukhem. Där fick han regelbundet besök av någon han inte kände som lämnade tidskrifterna (som han aldrig läste). I övrigt fick han aldrig besök. Någon riktig, äkta vänskap verkar inte finnas inom Jehovas vittnens led. Däremot var en ”delegation” hos honom och fick honom att, i sitt sjukdomstillstånd, skriva på ett papper där han uppdrog åt församlingens äldste att ha hand om hans – och mammas – begravningar. Där skulle ”hoppet om uppståndelse” predikas och ”Jehovas storhet” visas på. Dessutom ville han ha kistbegravning. Tydligen.

En dag ringde man upp mig från pappas avdelning. Han hade hittat ett papper och var så upprörd att det var bäst att jag kom. Det han hittat var ”begravningsförordnandet” och nu, något år senare, insåg han vad han skrivit på. Jag blev oerhört upprörd över denna arrogans, att dels förmå en gammal sjuk man att skriva på ett sådant papper och dels gå bakom ryggen på mig och min syster, de närmast anhöriga! Han ville i alla fall att papperet skulle annulleras och att jag skulle ansvara för deras begravningar. Vilket var tur. Tre månader senare fick han en ytterligare en stroke och avled ett par veckor därefter. Efter hans död hörde ingen av sig och till hans begravning kom inga blommor. Visserligen var den utlyst att vara ”i stillhet”, men det förbjuder inte anständigt folk att visa sin goda vilja. Han fick dock en värdig begravning, utan inblandning från de äldste.

Mamma, vars enda ”brott” är att bli demenssjuk, har aldrig fått besök. Jo, några av ”världens” människor har varit där med lite kaffebröd och tagit en fika. Av vanlig medmänsklighet. De har visat prov på ”gudaktig hängivenhet” utan att veta om det, förstås. Men hos de som ”vet”, hos dem verkar ingen vanlig anständighet finnas!

Om du som läser detta fortfarande är med bland Jehovas Vittnen, glöm då aldrig bort att vi i första hand är MÄNNISKOR. Människor som av kärlek till nästan skall bry oss om, och visa detta. ”Allt vad ni vill att människorna skall GÖRA er…”, ”Det som ni GÖR mot den minste av mina bröder…” osv. Ord finns det gott om, men handling är mer sällsynt. Att vara en god kristen är inget man behöver påtala. Det VISAR man!

© Peter, 2004.

Share This Post:
Följ oss