Susanne Rundström växte upp i Trosrörelsen. Den består av ett antal olika församlingar varav den mest kända är Livets Ord i Uppsala. Hon hade också nära släkt som var medlemmar i Jehovas vittnen. I den här artikeln gör hon en jämförelse av dessa utifrån sina erfarenheter.
Bibeln, Gud och Församlingen

En stor likhet mellan de båda rörelserna är den fundamentalistiska tillämpningen av Bibeln som Guds ofelbara ord som inte skall ifrågasättas. Bibelns lagbud och regler tolkas oftast bokstavligt. Man är även överens om att Guds namn är ”Jehova”, även om man inom Trosrörelsen oftast använder ”Herren” i sina böner och i undervisningen. Detta eftersom man undervisar att det bara finns en Herre och det därför knappast kan missförstås vilken Herre man syftar på.

Inom Jehovas Vittnen är de som har ledningen i församlingen (äldstebröderna) alltid män, medan det inom Trosrörelsen inte finns något uttryckligt förbud mot att en kvinna kan vara äldste. Detta är dock ovanligt. Det är i en Trosförsamling alltid pastorn som har huvudansvaret, och hans ord väger tungt vid en tvistefråga mellan honom och övriga äldste.

Familj och samliv

Undervisningen om äktenskap och samliv är till allt väsentligt densamma i båda rörelserna. Sex före äktenskapet är förbjudet. Att sova över hos någon av motsatt kön som man inte är gift med utan att ha sex, kan också vara en uteslutningsorsak. Samboskap utan att vara gift tillåts inte, inte heller homosexualitet eller onani. Skilsmässa ska bara vara en sista utväg, och omgifte ska undvikas om inte orsaken till skilsmässan var otrohet. En ökad acceptans för skilsmässa, när det inte finns möjlighet att försonas, eller när ens partner lämnar tron och inte vill underordna sig den kristna läran, har kunnat skönjas. Även om det inte finns något uttryckligt förbud mot att ha ett förhållande eller gifta sig med någon som inte delar samma trosuppfattning, så ses det inte heller som positivt att inleda ett förhållande med en ”ofrälst” (Trosrörelsen) eller ”världslig” (JV). Det sägs bland annat att den icke troende personens uppfattning om sex utanför äktenskapet leder till onödiga frestelser för den troende och kan få denne att avfalla från tron eller sanningen.

Både Trosrörelsen och Jehovas vittnen undervisar om att mannen och kvinnan har fått olika uppgifter redan från skapelsen. Detta sägs inte innebära att kvinnan är mindre värd än mannen inför Gud. Men man menar att mannen är mest lämpad att ha huvudansvaret för familjen, och att kvinnan har en naturlig fallenhet för att ta hand om hemmet och barnens uppfostran och ha en mer underordnad ställning. Det innebär i sin förlängning att mannen förväntas leda och styra. Naturligtvis skall ledarskapet i familjen utövas på ett kärleksfullt sätt, och mannen är skyldig att ta hänsyn till att kvinnan är ”det svagare kärlet”.

Även om man numera inte officiellt uppmanar till barnaga, så tas det mer eller mindre för givet att man som förälder tillrättavisar sina barn strängt om det behövs. Som resultat av detta förväntas medlemmarnas barn vara väluppfostrade och lydiga. Men vilket barn beter sig alltid väluppfostrat och lydigt? Och vilket barn kan alltid sitta still ett helt möte?

Dopet

Dopet har en viktig symbolisk betydelse i båda rörelserna, och sker genom att hela personen sänks under vatten. Det brukar oftast ske i tonåren, ibland ännu tidigare. För att få döpas förutsätts att man har tagit ställning för den kristna tron, och har bestämt sig för att vara lojal mot denna. Det innebär också att man betraktas som en överlåten kristen, med alla rättigheter och skyldigheter som följer med ett medlemskap.

Inom Jehovas Vittnen brukar dopet ske på en större sammankomst, även om det i enstaka fall förekommer att dop sker i den lokala församlingens regi. Där kan man se en skillnad – inom trosrörelsen är det minst lika vanligt att man döps i den församling man är verksam. Men det förekommer även att man har dopförrättningar vid stora sammankomster eller konferenser, inte minst Nyårs- och Europakonferenserna som hålls varje år av Livets Ord i Uppsala. Dessa större dopförrättningar brukar man göra ett ”propagandanummer” av, i syfte att visa att nya människor tar till sig tron.

Mötesverksamheten

I en Trosförsamling består mötesverksamheten som regel av veckans viktigaste möte – söndagsgudstjänsten – samt ytterligare ett eller två möten per vecka. Ett av mötena är oftast ett så kallat ”cellgruppsmöte” eller ”hemgrupp” som innebär att man samlas i mindre grupper, oftast hemma hos någon medlem som har fått förtroendet att vara ledare. Naturligtvis har det flera poänger att samlas i en mindre gemenskap. Det kan dels vara lättare att ta med sig någon nyintresserad till en mindre gemenskap, dels är det lättare att uppmärksamma om någon uteblir för ofta, så att man kan ta kontakt med den medlemmen. En utesluten medlem kan utestängas från att delta i cellgruppens möten, vilket också brukar ske. Den som känner till Jehovas Vittnen ser säkert likheten mellan ”cellgruppen” och vittnenas ”bokstudium”.

Klädkoden är inte fullt lika strikt inom Trosrörelsen som inom Jehovas vittnen. Men båda ser helst kavaj, skjorta och slips för män och kjol eller klänning för kvinnor och flickor under mötestid.

Uteslutning av medlemmar

Uteslutning kan i båda rörelserna ske om man bryter mot vad som anses vara Bibelns ord eller mot rörelsens interna regler. Vid ”lindriga” eller enstaka förseelser är det vanligare att den som felar blir allvarligt förmanad att bättra sig. Jehovas Vittnen har dessutom som policy att allt umgänge med en utesluten – även inom familjen – som inte är absolut nödvändigt, skall undvikas.

Detta finns inte som uttalad doktrin inom Trosrörelsen, men i praktiken fungerar det ändå ofta på samma sätt. Även där anses det förkastligt att ha för nära umgänge med någon som har blivit ”avfälling”. Både ett Jehovas Vittne och en medlem i en Trosförsamling vill naturligtvis undvika uteslutning, eftersom det ses som att man har felat mot Gud. Har man kvar tron är detta naturligtvis bland det sista en medlem vill göra.

Läran om den yttersta tiden

Eskatologin – läran om den yttersta tiden – skapar i stort sett samma rädsla inom båda trosriktningarna, även om man kan se skillnader i undervisningen dem emellan. Mycket kortfattat undervisar Jehovas Vittnen om ”Harmageddon”, en världsomfattande katastrof där de flesta nu levande människor ska dö. Bara de som har tagit till sig tron ska överleva. Katastrofen skall komma när man minst väntar sig det, och alla vill naturligtvis ha uppfyllt vad Gud Jehova förväntar sig för att få överleva. De som har dött före Harmageddon skall ha en chans att ta till sig undervisningen, under förutsättning att de inte under sitt liv har fått undervisning men aktivt och medvetet tackat nej till tron.

Trosrörelsen undervisar att Harmageddon ska föregås av ”uppryckandet”, som kommer att inträffa lika oväntat som det Harmageddon som förutses av vittnena. Vid uppryckandet försvinner alla rättfärdiga kristna på ett övernaturligt sätt från jorden för att tillbringa evigheten i himlen. Det sker plötsligt och utan mer förvarning än de bibliska profetior som finns om att tiden är nära, och att det ”kommer som en tjuv om natten…” Därför förväntas man vara beredd på att detta kan ske när som helst. Många barn som hört den här undervisningen har fått panik när de har kommit hem och mamma och pappa inte är hemma. Självklart tror ett litet barn att ”Nu har uppryckandet skett, och jag får vara kvar till alla plågorna!” Skillnaden ifråga om evigheten är att enligt Trosrörelsen skall de som har dött före uppryckandet och sagt nej till tron tillbringa evigheten i ett brinnande helvete. Enligt Jehovas vittnen går de som tackar nej till sanningen helt enkelt miste om evigt liv och utplånas slutgiltigt i Harmageddon.

Båda rörelserna undervisar att en kort tids världsfred och trygghet ska inträffa före Harmageddon/uppryckandet. Det tillståndet brukar benämnas ”fred och säkerhet”. Det förekom spridda spekulationer bland både Jehovas Vittnen och inom Trosrörelsen om att Östeuropas kollaps och Berlinmurens fall var en förutbestämd biblisk förberedelse innan världssamfundet FN skulle utropa just ”fred och säkerhet!”.

Sjukvård

Det finns vissa likheter när det gäller synen på sjukvård. Det är allmänt känt är att ett Jehovas vittne vägrar acceptera blodtransfusioner. Men det är inte lika känt att det har börjat spridas en sådan syn även inom Trosrörelsens konservativa falanger. Men om livet står på spel och det inte finns någon annan lösning, skulle troligen majoriteten inom Trosrörelsen acceptera blod. Det är däremot inte ovanligt att man avstår från blod i andra sammanhang, exempelvis blodmat.

Den psykiatriska vården bör man inom båda trosriktningarna helt avstå ifrån, om det är möjligt, eftersom den dels är genomsyrad av ett tänkande som utesluter eller förringar Guds existens, dels är fylld av demoniskt inflytande. Inom Jehovas vittnen finns en utbredd tilltro till alternativ läkekonst i stället för traditionell sjukvård, medan man inom trosrörelsen främst förespråkar förböner för den sjuke. Alternativ läkekonst ses där oftast inte som ett första alternativ, även om det inte helt förkastas. Båda tillvägagångssätten kan som de flesta inser orsaka att sjukdomen förvärras, om den som behöver vård inte kommer till läkare.

Demonpåverkan

En sak som är intressant att belysa, är den liknande synen på demoner och hur dessa kan påverka människor. Man bör undvika världslig musik av viss sort, oftast sägs det att disco och rockmusik är särskilt farligt. Under min egen ungdom i Trosrörelsen talades mycket om att rytmen i sådan musik kunde väcka sexuellt begär, eftersom den var skapad av Satan just för detta. Dessutom sades ”Rock’n’roll” i sin översättning till svenska betyda ”Utomäktenskapligt samlag i baksätet på en folkvagn…” Likaså att rockmusik innehåller satanistiska budskap såsom böner eller hyllningar till djävulen, om musiken spelades baklänges! Det budskapet kunde fångas upp i lyssnarens undermedvetna utan att man märkte det och orsaka avfall från tron, depressioner och aggressivitet.

Likaså var vissa böcker olämpliga. Till exempel Fantasy-litteratur kunde ge intrycket av att naturväsen som drakar, troll, häxor och andar är goda varelser. Sagan om ringen, Harry Potter och Narnia är kända exempel på olämpliga böcker. Naturligtvis bör man heller inte läsa böcker/tidningar av typen ”Harlequin-romaner” som glorifierar omoral, eller se filmer med innehåll som kan tolkas erotiskt. Då finns det inte mycket kvar att läsa eller se förutom samfundets egen, godkända, litteratur.

Även leksaker som föreställer troll eller andra väsen är olämpliga. Båda rörelserna tror att föremål kan föra med sig demoniskt inflytande. Därför är man även försiktig med exempelvis antika smycken och ärvda möbler eller kläder som man vet kommer från en anhörig som har haft kontakt med ”spökerier”, eller från en loppmarknad där man inte alls känner till föremålets historia. I synnerhet om det är föremål som kan misstänkas ha använts av till exempel ockulta shamaner. Jag kan för egen del nämna att jag ärvde en trolltrumma från Afrika, som jag inte vågade ha framme, såväl som en bäddsoffa, som kom från en släktings hus, där det hade funnits ”spöken”..

Högtider

Det finns både likheter och skillnader när det gäller att delta i firandet av högtider. Generellt kan man säga att ett Jehovas Vittne inte alls firar någon av de högtider medelsvensson kallar ”kristna” eller ”kulturella”. Inom Trosrörelsen finns inget direkt förbud mot firandet, även om man naturligtvis förväntas avstå från delar av det traditionella firande som kan föra tankarna till folktro eller, som man själva uttrycker det, ”demondyrkan”.

Halloween-firande är troligen det enda helgfirande man inom Trosrörelsen helt förbjuder medlemmarna att delta i, eftersom detta anses vara en keltisk helg skapad i syfte att blidka demonerna. Andra högtider firar man, men ibland lite annorlunda än majoriteten av befolkningen. Man bör inte lära barnen att tro på jultomten eftersom  han anses vara en hopblandning av ett väsen i folktron, ett katolskt helgon och guden Oden som enligt vikingarna skulle uppenbara sig vid midvinterblotet. Man är skeptisk till julbock som julpynt, eftersom julbocken anses vara en symbol av satan. Man vill inte heller gärna pynta med påskkärringar eller låta barnen klä ut sig till påskhäxor vid påsk. Likaså förväntas man avstå från valborgsfirande med majbrasa av likartade orsaker, eftersom den ursprungliga tanken med Valborg är dels att jaga bort vinterdemonerna med en värmande eld, dels att hylla vårens fruktbarhetsgudinna. Midsommar kan firas, men inte i sitt ursprungliga syfte att hylla solguden då han står som högst på himlen. Man förväntas avstå från att dansa runt midsommarstången, eftersom även den betraktas som en fruktbarhetssymbol eller fallos. Däremot kan man fira födelsedagar.

Som så mycket annat inom Trosrörelsen är firandet av högtider en ”samvetsfråga” och skulle knappast leda till uteslutning även om man firar på ett otillbörligt sätt. När det gäller samvete förväntas man naturligtvis ta till sig det samvete som presenteras i predikningar och andra studium, och allt för ”hedniskt” firande skulle leda till kommentarer från församlingen. De flesta följer därför de råd man får, även om man ibland kan vara flexibel.

Synen på utbildning

Synen på värdet av utbildning har varierat inom trosrörelsen, och det sågs fram till mitten av 90-talet som något man inte borde ägna sig åt. Många ungdomar har därför antingen avstått från en högre utbildning trots att man gärna velat gå, eller hoppat av gymnasiet för att i stället gå någon av de bibelskolor som har anammat Trosrörelsens teologi. En utbildning för Guds rike har ansetts mer värdefull. Numera har man sett en förändring inom Trosrörelsen. Det anses viktigare att ha medlemmar på alla samhällsnivåer, vilket innebär att några (men knappast majoriteten) förväntas gå en högre utbildning.

Inom Jehovas vittnen har det alltid ansetts viktigare att satsa på ”Sanningen” (organisationen) hellre än att utbilda sig, och det är inte förrän den allra senaste tiden det har börjat bli allmänt accepterat att gå gymnasiet efter grundskolan. Högre utbildning än så förekommer sällan. Både bland vittnena och Trosrörelsen har sagts att ”De flesta arbetsgivare anställer helst våra medlemmar, eftersom de anses så trevliga och pålitliga!” Därför har det i båda lägren spritts en uppfattning om att det är betydligt lättare för en kristen än en ”världslig” att få ett arbete även om man saknar utbildning.

Tillägg

Inom både Jehovas Vittnen och Trosrörelsen kan finnas skillnader i tillämpningen av de regler som finns. Skillnaderna kan finnas både mellan konservativa och liberala familjer, och mellan olika församlingar. Därför kanske inte alla känner igen sig i beskrivningen, som i huvudsak utgår från min egen erfarenhet.

Trosrörelsen kan – till skillnad från Jehovas Vittnen – inte betraktas som ett enat samfund med en fullt ut gemensam trosåskådning. Ganska få församlingar tillhör formellt ”Samfundet Trosrörelsen”. Den består istället av ett antal samfundslösa församlingar/organisationer samt församlingar som tillhör ett annat samfund eller rörelse än den organiserade Trosrörelsen – som Pingströrelsen eller Evangeliska Frikyrkan (Örebromissionen) – som har frångått det egna samfundets teologiska hållning. Eller, som man själva uttrycker det, fått ”nytt ljus” eller ”Den Helige Andes smörjelse”. Oftast finns det ett visst samarbete med fraktioner av den egentliga trosrörelsen genom lösa nätverk.

Den här sammanställningen är alltför kortfattad för att jag ska gå djupt in på hur nätverken kan vara uppbyggda. Vad man ska ha i minnet är att ”Samfundet Trosrörelsen” inte officiellt godkänner alla kristna smågrupper som säger sig dela Trosrörelsens uppfattningar, vilket gör Trosrörelsen ganska svåröverskådlig. Kan en församling anses vara en Trosförsamling, om församlingen ifråga inte formellt tillhör en gemensam och tydligt definierad organisation? Jag vill påstå att det finns gemensamma drag mellan de församlingar som kan betraktas som trosförsamlingar, och det är dem jag tar upp.

En genomgång om likheterna mellan Jehovas Vittnen och Trosrörelsen kan inte bli helt rättvis på grund av de här svårigheterna, och jag kan inte sträcka mig längre när det gäller Trosrörelsen än till de grenar och fraktioner jag själv har kunnat studera eller har haft kontakt med. Jag försöker inte heller i min sammanställning påvisa andra likheter än de mest uppenbara. Jag tycker mig se att de flesta likheter finns i den fundamentalistiska bibeltolkningen, i den rädsla som byggs upp hos den enskilde på grund av eskatologin (läran om tidens slut), och i strukturen kring att binda medlemmarna i ett beroende av rörelsen, genom att man utmålar sig själva som den enda sanningen eller den sista väckelse som Gud skall sända över jorden. Ingen lämnar gärna en kyrka eller organisation, om man är övertygad om att den enda sanningen finns just där, särskilt inte när tidens slut sägs vara mycket nära!

Susanne Rundström

Länkar

Information om Trosrörelsens och andra konservativa frikyrkors tolkning av högtiders ursprung: http://www.apg29.com/hogtid.php

Om Livets Ord, skrivet av en tidigare lärare på Livets Ords friskola:
http://www.perkornhall.se/LivetsOrd/index.htm

 

 

Share This Post:
Följ oss