Operasångerskan och cellisten Pia-Karin Helsing, aktuell med den självbiografiska föreställningen Med små, små steg, minns uppväxten i Jehovas vittnen. Där finns erfarenheten av att som skolbarn hålla ständig vaksamhet på aktiviteter som, utifrån organisationens levnadsregler, riskerar att tippa tron i skammens dike.

-Jag var ett jätteordentligt vittne. Det vittnigaste av alla vittnen. Jag gjorde allt man skulle göra och trodde med stor innerlighet. Jag har knackat dörr så många gånger. Det är en räddningsaktion man gör som vittne. Jag trodde ju att alla skulle dö i Harmageddon, säger hon.

Pia-Karin Helsing var duktig flicka i en kontext där förmågan att uttrycka och dela sin kärlek till Jehova var den främsta värdemätaren för duglighet. Sedan generationer styrdes familjelivet av skrifter från organisationens hjärta i Brooklyn. Regler som lokalt praktiserades under översyn av församlingens äldstebröder.

-Det är mycket skuld i det, man ska alltid göra mer. Jag minns en gång när jag var tonåring och hade knackat dörr i åtta timmar. Efteråt tänkte jag att det var väl bra, men hade jag verkligen gjort mitt yttersta? Hade jag inte kunnat fortsätta en stund till?

Pia-Karin Helsing berättar att hon alltid har känt sig hemma i det musikaliska uttrycket, men att resan har varit lång. Först i vuxen ålder började hon ta sånglektioner.

-Mina föräldrar stöttade mig hela uppväxten, men själv hade jag en samvetskonflikt. Älskar jag musiken mer än jag älskar Gud? Nu när jag ser musiken som en gåva har allt fallit på plats. Jag har hittat min plats i livet.

Hon påpekar att föreställningen inte är någon uppgörelse, vare sig med föräldrarna eller Jehovas vittnen. Pia-Karin Helsing vill inte sätta sig till doms mot personer som, exempelvis, klipper kontakten med familjemedlemmar som lämnar organisationen.

– Jag kan inte vara hård och dömande för jag har gjort det själv. Jag har själv trott på det och vet att man kan agera så. De tror att de gör en kärlekshandling när de följer uteslutningsregeln. Men jag behöver inte hålla dem om ryggen eller skydda dem för det, säger Pia-Karin Helsing.

Genom att berätta sin historia hoppas hon kunna hjälpa andra i liknande situationer.

-Det här är besvärligt för mig men om jag kan hjälpa någon annan så är det värt det. Jag gör det också för min egen skull. Varje gång jag berättar så blir jag lite helare. Det är en sorts försoning inramad med den allra största kärlek. Jag går inte in på trosfrågor eller detaljer. Då skulle det ha varit en annan föreställning, säger hon.

I föreställningen varvas berättelserna med sång och musik, där tonvikten ligger på opera och jazz.

Läs hela artikeln i Norrbottenskuriren

Diskussionstråd om föreställningen

Share This Post:
Följ oss