Den svenska staten har idag ett ansvar över de barn och ungdomar som växer upp inom Sveriges gränser. Detta regleras delvis i Socialtjänstlagen (SoL) och Familjebalken (FB) men främst i Lagen om vård av unga (LVU). I Socialtjänstlagen §1 står det att socialtjänsten ska ”i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.”

I LVU kan man finna i §1 att ” vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande.” Så socialtjänsten ska enligt SoL verka för att barnet ska ha en gynnsam utveckling och om det går så långt att LVU blir aktuellt, ska den unges bästa vara den avgörande faktorn. Begreppet ”barnets bästa” kommer folkrätten och är hämtat från FN:s barnkonvention. Enligt FN:s barnkonvention ska bland annat alla barn ha lika värde och inte bli diskriminerade, de ska ha rätt att utvecklas, de ska ha rätt att bibehålla sin identitet och alla barn ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Inom slutna religiösa samfund råder dock inte alltid dessa förhållanden. Enligt många av dessa samfund står de heliga skrifterna, så som bibeln, över både grundlagar och folkrätt eftersom skrifterna har inspirerats av Gud enligt dessa. Det vore naivt att tro att en fundamentalist skulle välja att underordna sig Sveriges lagar framför sin heliga skrift, detta kan så klart påverka barnen som växer upp med sådana föräldrar.

Inom vissa samfund bestraffas de som inte följer samfundets normer, ibland genom att de blir ”svarta får” och ibland genom att de utfryses. Situationer kan alltså uppstå där ena syskonet blir utfryst medan de andra blir behandlad som vanligt, allt på grund utav barnets åsikt. Dessa barn blir genom denna behandling diskriminerade av sina föräldrar. Föräldrarna har rätten att överföra sin tro och sina värderingar till sina barn, men enligt folkrätten ska det inte ske på bekostnad av barnets egna religionsfrihet samt dennes rätt att uttrycka sin åsikt. När barn bestraffas av sina föräldrar på grund utav sina åsikter så är det ett brott emot folkrätten och barnets rättigheter.

Men barnet ska också ha rätt att utvecklas och bibehålla sin identitet. Många religiösa samfund fördömer sådant som homosexualitet, transsexualitet, utbildning och umgänge med unga utanför det egna samfundet för att bara nämna ett fåtal saker. Den unge ska fritt få välja hur långt denne vill utbilda sig, vilka denne vill umgås med och hur denne ska förhålla sig till sin sexualitet samt könsidentitet utan att bestraffas av sina föräldrar. Detta är dock inte verkligheten inom många slutna religiösa samfund. Förutom vad som redan nämnts om skambeläggning och utfrysning, så lever många av de barn som växer upp i sådana miljöer under dödshot. För att bryta mot heliga lagar till förmån för sin egna utveckling är något som många samfund lär ut att leder till döden på Guds domedag. Att leva under dödshot får anses att inte vara fri utveckling.

När en lagtolkare ska väga in barnets bästa ska alltså FN:s barnkonvention ses som en rättsdogmatisk källa för tolkning av begreppet. Tydligt är att dessa ungas utveckling är sekundär i många fall i förhållande till samfundet sett utifrån barnkonventionen. ”Barnets bästa” är alltså inte nödvändigtvis av det slutna religiösa samfundets intresse. Riskfaktorer är inom socialtjänsten något socialt, biologiskt eller psykologiskt som kan leda till problem inom hälsa, utveckling, anpassning eller beteende. Ett slutet religiöst samfund kan i denne bemärkelse ses både som ett socialt sammanhang, men även som någonting psykologiskt då samfunden ofta skapar tankescheman, stressorer och rädslor hos den unge. Som tidigare nämnts så påverkar samfunden de ungas utveckling men ibland kan de till och med direkt påverka hälsan. Som exempel fråntas Jehovas vittnen vårdnaden av sina barn när barnet till ett Jehovas vittne behöver en blodtransfusion, detta då barnet annars hade kunnat missta sitt liv på grund utav föräldrarnas religiösa övertygelse. Många slutna religiösa samfund försöker också isolera sina barn från omvärlden. Detta kan både ta sig i uttryck genom undanhållandet av umgänge med andra barn som inte delar trosuppfattningen, men också genom utnyttjandet av religiösa friskolor. På detta sätt kontrolleras undervisningen så att barnet leds in på den redan av föräldrarna utstakade vägen. I vissa fall förbjuds barnen ens att ta del av undervisning som inte är obligatorisk enligt lag. Därmed är det av värde för lagtolkare att begrunda om inte slutna religiösa samfund är att ses som en riskmiljö för barn.

”Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas” står det i §2 LVU. Problemet som lagtolkaren i detta fall stöter på är frågan kring vad som menas med ”påtaglig risk”. En ung person som exempelvis får bära familjens skam på grund utav sin sexuella läggning kommer med stor sannolikhet påverkas vad gäller sin utveckling. Än värre för det barn som socialt utfryses eller inte får gå en gymnasieutbildning. Frågan är dock för lagtolkaren vad denne ska göra för att hjälpa den unge. Det är inte ovanligt att kontakt med myndigheter för dessa föräldrar ses som Satans verk för att motverka den rättrogna familjen. Socialtjänstarbetaren kan alltså ses som Satans redskap. Detta försvårar de åtgärder som nämns i SoL §1 nämligen att ”i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom”. Att föräldrar skulle välja att samarbeta med socialtjänst för att främja sitt barns utveckling är inget som på något vis kan tas för självklart, och då uppstår dilemmat kring vad socialtjänstarbetaren ska göra istället för att främja den unges utveckling som denne enligt lag är förpliktigad att göra.

Detta är problem som få socialtjänstarbetare i dag är insatta i. Att religion kan utgöra ett hot emot barn och ungdomars personliga utveckling är för de med erfarenhet ingen hemlighet, men hjälpen som kan erbjudas dessa unga är liten. Dels på grund utav socialtjänstarbetares dåliga kunskap kring gruppen, dels på grund utav den slutna miljön som dessa barn och ungdomar vistas i men också på grund utav att religion har blivit ett känsligt ämne att debattera. Föräldrars rätt att överföra sin tro och sina värderingar till sina barn har blivit viktigare än barnets egna religionsfrihet. Varje socialtjänstarbetare bör överväga huru tillvida slutna religiösa samfund bör ses som en riskfaktor samt hur denne ska främja dennes personliga utveckling.

Vera Lanängen – 4/2 2013

Har du åsikter angående artikeln? Maila mig här
För mer info läs: Lagerberg & Sundelins ”Risk och prognos” samt Gunnar Fahlbergs ”Socialtjänstlagarna”

Share This Post:
Följ oss